Jonatan Svensson och hur han träffade Zeratisva

[Linnea Sandquist]

Jonatan Svensson är 26 år gammal och jobbar som städare åt en städfirma som hyr ut sina anställda till att städa allehanda lokaler: det kan vara skolor, restauranger, vårdhem, rika människors hem eller mindre rika människors f.d. hem. Han har tidigare arbetat som telefonförsäljare. Han har inte haft någon särskild trivsel eller yrkesstolthet i något av jobben. Han har flera gånger tänkt att han ska försöka studera för att få något bättre jobb, men har aldrig lyckats fatta något beslut om vad han ska studera. Han bor ensam i en liten lägenhet i utkanten av en småstad.

Jonatan har ingen överdrivet intressant bakgrundshistoria. Han är uppvuxen med ett par laglydiga föräldrar (som dock har sina problem och t.ex. är ganska hårt skuldsatta, men det har inte Jonatan behövt lida särskilt mycket för) och en två år yngre syster, och har gått i skolklasser där han alltid har hört till den lägre halvan av hackordningen, men utan att ha blivit utsatt för någon riktigt spektakulär mobbning. Relationen med systern har innefattat både avundsjuka och syskonkärlek. Nu bor de på olika håll och har begränsad (men övervägande positiv) kontakt.

Jonatan är en sådan kille som det ofta har sagts om att han "ser snäll ut". Han har nästan samma ögonfärg som Sonjas son Tobias, men inte alls en sådan karisma. Han har aldrig haft en flickvän, och detta är inte självvalt utan beror på att han hittills aldrig har träffat någon som varit intresserad av att bli det. Hans roll i den här historien handlar dock om när han faktiskt träffade en tjej som faktiskt verkade intresserad av honom.

Det var bara några dagar sedan. Jonatan var ute och gick. Det var tidig eftermiddag. Han hade jobbat ett nattskift med att städa en restaurang, kommit hem och somnat framåt morgonen och vaknat kl. 12:30, ätit frunch och gått ut på en promenad i det vackra vädret. Han fick syn på någon tjej här och några tjejer där och tänkte på hur vackra, söta och glada de såg ut. Men de såg inte ut att se honom.

Sedan såg han en tjej som stod och såg ut att inte vara så glad eller eljest inte må så bra, och hon såg ensam ut. Jonatans manliga beskyddarinstinkt ryckte in. Den här sötnosen ville han göra glad! Och att hon skulle gilla honom, helst förstås på det sätt som tjejer så sällan gjorde, men på det andra sättet kunde gott duga. Så han gick fram och frågade hur hon mådde och om han kunde hjälpa henne på något sätt.

"Äsch, det är bara gravitationen. Antingen blev den konstgjorda gravitationen inte fullt återställd efter det svarta hålet, eller så har Jorden högre gravitation än Skejadiril-imperiets rymdskepp", sade tjejen.

Jonatan trodde för en halv sekund att hon drev med honom, men bedömde att hon inte såg ut att göra det. Sedan frågade hon om han möjligen hade med sig vatten eller någonting annat att dricka, varpå Jonatan tog med henne till ett kafé i närheten. När hon mumlade att hon inte hade några pengar erbjöd han sig att betala, vilket hon då lät honom göra. Jonatan noterade detta som ovanligt. Svenska tjejer brukade inte vilja låta honom betala sådant här. Den här tjejen hade ljus hy, kopparrött hår, gråaktiga ögon och talade svenska utan brytning, så han kategoriserade henne som svensk. Alltså var hon antingen desperat, eller så var hon intresserad av honom.

När han frågade vad hon hette svarade hon först att hon inte ville säga det eftersom hon inte ville att hennes fiender skulle kunna spåra henne. Jonatan lade ihop två och två: Den här tjejen måste vara psykiskt sjuk. Sedan verkade hon dock bli på bättre humör, och sade att hennes fiender på den här planeten faktiskt inte kunde spåra henne genom namnet, eftersom de inte kände till hennes senaste namn: Zeratisva.

"Och vad heter du?", frågade hon.

"Jonatan", svarade han.

"Som Jonatan i Bröderna Lejonhjärta?"

"Åh, jag avskyr att ha samma namn som en figur i en Astrid Lindgren-film", sade Jonatan.

"Men vadå? Jonatan i Bröderna Lejonhjärta var ju en hjälte! Han dödade Tengil och räddade Törnrosdalen!", svarade Zeratisva.

Diskussion slut. Zeratisva lutade sig mot Jonatan en liten, liten aning och gav honom en sådan där sneglande blick halvt dold bakom ögonfransarna som är så vanlig i kärleksromaner, och Jonatan kände det som att hon underförstått ville säga: Och du är min hjälte för att du bjöd mig på en kopp varm choklad och en bit paj nu när jag var i så uselt skick. Hade han räddat hennes dag och fått henne att tycka så här bra om honom var det definitivt värt att bli jämförd med någon töntig Astrid Lindgren-figur.

Sedan började hon ställa frågor om var de befann sig, och han svarade så gott han kunde med både kaféets namn och stadens namn. Då sade hon att det här var staden där ett av hennes fem föräldrahem hade legat, och att hon visserligen hade tänkt "ta dem i en annan ordning, men... eller så måste jag inte till allihop. Det är trevligare att hänga här med dig."

Fem föräldrahem. Den sortens dålig uppväxt har man ju hört talas om, där barn flyttas mellan olika fosterhem. Jonatan behövde inte höra om människohandel och en uppsjö av olika sorters barnmisshandel för att förstå att det varit illa. Särskilt inte som tjejen ju faktiskt verkade vara psykiskt sjuk.

Efter en stund gick de ut. Jonatan frågade om hennes namn, som han inte riktigt hade lärt sig än, och fick höra att Zeratisva var dirilspråk och betydde "Zeras gåva", att diriler var ett slags utomjordingar som härskade över andra sidan Vintergatan och att Zera var en gudinna. Sedan gick de hem till honom. Zeratisva pratade en stund om olika sorters utomjordingar, och berättade att hon inte haft så mycket kontakt med hannar av sin egen art. Hennes sätt att uttrycka sig fick Jonatan att gissa att hon utbildat sig i biologi innan hon blev galen.

Sedan hade de en mysig stund då de kysstes och sådant. Zeratisva avbröt tvärt och sade att om hon blev gravid riskerade barnet att råka väldigt illa ut, och särskilt om hon gjorde vad hon tänkte göra. Jonatan sade att det gick att skaffa kondomer, men att han inte ville att hon skulle bli skadad oavsett... Sedan gick de och skaffade kondomer. De hade sex, han bjöd henne på middag hemma hos sig, de hade sex igen och övernattade i sängen som egentligen var för smal för att rymma dem båda. Efter ett visst kivande om täcket lät Jonatan Zeratisva ta det. Han tänkte att det här nog inte var hållbart på sikt, men visste inte riktigt vad han skulle göra åt det.

På morgonen bjöd han henne på frukost. Efter frukosten följde Jonatan en impuls att plocka upp för att undersöka vad han var övertygad om var en leksakspistol, som Zeratisva hade i ett hölster som hon hade lagt ifrån sig dagen innan. Zeratisva blev mycket upprörd och skrek åt honom att inte röra den, och sade åt honom att det var en livsfarlig laserpistol och att han absolut inte fick röra den. Jonatan var visserligen alldeles övertygad om, att om pistolen verkligen innehöll laser så var det ändå inget riktigt science fiction-vapen utan bara en ovanligt tjusig laserpekare, men han lät bli att röra den i fortsättningen.

Det här innebär alltså att det kan finnas fingeravtryck från Jonatan, alltså en till person förutom allas vår Rymdfararen, på Rymdfararens laserpistol.

När Zeratisva hade lugnat ned sig, frågade hon efter kartor över staden och en viss annan närbelägen småstad. Hon sade att hon helst ville ha kartor både över själva stadsplanerna och över hur städerna låg i förhållande till varandra, och undrade hur man tog sig till ett visst kvarter i Jonatans hemstad. Jonatan visade henne: det var inte alls långt dit. Hon sade att hon inte kände igen sig alls, att "de" tydligen hade byggt om fullständigt och att stilen var "ganska retro": "Det såg väl ut ungefär så här kring millennieskiftet?"

Jonatan tyckte att det här var underligt. Vid millennieskiftet hade ju han varit sex år, och hon var väl inte så värst mycket yngre. Hur kunde millennieskiftet vara så retro att hon inte kände igen sig sedan hon var barn? Han frågade hur gammal hon var. Hon verkade räkna efter, och sedan sade hon: "29 år, tror jag, fast jag vet inte exakt hur lång tid det har gått eftersom tiden inte räknas i Jordår i Skejadiril-imperiet. Vilket år och datum är det nu?"

Svaret på den frågan verkade göra henne upprörd, och hon hävdade att hon måste till Delila Nötskal i den nämnda närbelägna andra småstaden, att det gällde liv eller död, att hon var vilse och varken visste hur länge hon skulle behöva leta innan hon hittade tillbaka till sin rymdkapsel eller hur många fler gånger hon skulle gå in i fel stad.

Jonatan hade ingen aning om vem Delila Nötskal var. Vad han visste kunde det mycket väl vara henne som Zeratisva ville rädda, och han visste inte heller att Zeratisva i sitt försök att rädda någons liv skulle ta någon annans. Han föreslog för Zeratisva att de kunde ringa Delila (svar: "Va?! Nej!", och en blick som om det vore han som inte vore riktigt klok), och förklarade att han tänkte att de kunde ordna så att Delila skulle möta Zeratisva på busstationen eller kanske rent av så att hon kunde komma och hämta henne. Zeratisva sade att han inte på några villkor fick ringa Delila och att det vore lika dumt som om han hade siktat på henne eller sig själv med laserpistolen och tryckt på avtryckaren.

Resultatet blev att Jonatan ordnade fram en karta över Delilas hemstad till Zeratisva, och en bussbiljett dit, och att de kysstes farväl på busstationen.

När Jonatan fick höra om "mordet" på nyheterna, blev han förskräckt. Han är rädd för att bli anklagad antingen för medhjälp till mord eller för att ha utnyttjat en psykiskt sjuk tjej.

[Linnea Sandquist]

Resonemang om hur Zeratisva upplevde det här och om vad de överväganden hon gjorde då innebär moraliskt finns i den här tråden:

https://oa-forum.se/board/viewtopic.php?f=100&t=67