Aromrams dolk

[Linnea Sandquist]

Berättelsen fortsätter: Karadne träffar Niktus Loholas

Karadne vantrivdes och önskade sig att få uppleva en tillvaro utan krökt rygg, stryk och ständiga mer eller mindre plågsamma medicinska behandlingar, och med ett eget hem och en pojkvän, som helst skulle bli hennes äkta make genom ett storståtligt bröllop innan hon dog. Och allra helst skulle de leva ett liv som var långt nog för att fostra två ungar, en son som skulle heta Trebor och en dotter som skulle heta Knessa.

Så hände det sig, att Karadnes mormor gav henne en egen dator med möjlighet att koppla upp till det interstellära ljuseternätverket. Det var innan Nabru blev galen.

När Karadne surfade på ljuseternätverket, hittade hon ett forum för tenoriner i ofrivilligt celibat, och registrerade sig där. De flesta andra på forumet var förstås hannar boendes på Dokran med omnejd, som förlorat i några triangeldramer och blivit utan hona av rent befolkningsstatistiska skäl.

En av dessa var Niktus Loholas, en av de yngre hannarna på forumet. Niktus föräldrar hade kommit till Dokran som politiska flyktingar tillsammans med en skeppslast ruggater. Både Niktus och hans föräldrar var av uppfattningen, att Exys inte borde styras av ett kungahus utan av något slags välvillig teknokrati, som skulle ha både vanliga tenoriners och ruggaters bästa för ögonen. De ansåg sig också veta att alla myndigheter på Exys var genomkorrupta.

Niktus Loholas trodde alltså på Karadne, när hon beskrev vad hon hade fått gå igenom och hur myndigheterna lät hennes mor komma undan med vad som helst. Deka var ju adlig och släkt med kungahuset. Det var strängt taget Karadne också, men eftersom hon inte tillkommit genom ett äktenskap mellan fina ätter var hon att betraktas som av sämre börd, och hennes släktskap till Dekas släktingar var i vilket fall som helst en generation svagare.

Vad Niktus dock aldrig skulle kunna föreställa sig, var att det en dag skulle framträda folkslag på en främmande planet, som hade demokrati men som ändå behandlade vissa av sina barn nästan precis som Deka och hennes medlöpare behandlade Karadne, utan att det ens skedde inom ramen för någon religiös sekt!

I alla fall, Niktus och Karadne började nätdejta. De hade en del gemensamma intressen, och båda tyckte att den andra var snygg, och det började bli seriöst. Det fanns dock ett problem: Deka, som definitivt inte skulle låta Karadne vara tillsammans med Niktus med mindre än att han blev en lojal medlem i hennes sekt. Och om han blev det, fanns det ändå risk att Deka skulle förbjuda det, eftersom hon ville att Karadne skulle förbli den ogifta tärnan. Att bara rymma gick inte heller, eftersom Deka hade makten att hämta tillbaka Karadne.

Till slut bestämde de sig för att trots allt försöka bearbeta Deka. Interstellära rymdfärder var ännu än dyr historia, men Karadne tillhörde ett rikt hushåll och lyckades få fram pengar för att Niktus skulle ta sig till hennes hemort på Exys. Niktus besök i templet gick illa, eftersom han berättade att han var en internetkompis till Karadne och kommit dit ända från Dokran på hennes inbjudan. Alla andra närvarande må ha tyckt att det var fint, men Deka blev rasande. Hon ville definitivt inte att hennes dotter skulle umgås med någon ensam hanne från Dokran!

Niktus och Karadne lyckades trots allt smyga iväg och ha en stund tillsammans, men det stod klart att Deka aldrig skulle acceptera Niktus som sin svärson. Niktus åkte hem till Dokran med i stort sett oförrättat ärende, och Karadne fick stryk och blev inlåst i lådan av Deka, som också förstörde hennes dator.

Detta var efter att Nabru Meg blivit galen, och han anmälde misshandeln och hjälpte även Karadne att skaffa en ny dator, med vilken hon kunde kontakta Niktus igen.

[Linnea Sandquist]

Berättelsen fortsätter: Dolken kallar

Drygt en månad efter att Deka hade dömt ut Niktus, bestämde hon sig för en ny medicinsk åtgärd att vidta mot Karadne. Det var dags att operera ut hennes livmoder! Deka påstod att det skulle göra skillnaden mellan om Karadne skulle ha ett år eller bara en månad kvar att leva.

De gick till en läkare, som tidigare hade hjälpt Deka att plåga Karadne men som nu plötsligt började agera som en läkare av den bättre sorten, genom att vägra och försöka förklara för Deka och Karadne att Deka måste ha misstagit sig. Deka blev rasande och hotade med att själv operera Karadne hemma, ifall det inte fanns någon läkare som var beredd att göra det åt henne.

Upplysningsvis hörde ingen av läkarna som Deka använde till Nabru Megs församling. Att många av dem ställde upp på så mycket som de gjorde, var för att de konkurrerade med andra läkare och att Deka betalade.

Natten efter det här läkarbesöket tog Karadne en titt på Aromrams dolk, och visade den för Niktus.

Denna dolk tillverkades av Garrlodiks Dolksmide åt Farakas, son till Laktor och Svirra, tre hustrurs make, en medhjälpares patriark och fyra barns far. Farakas och hans hustru Sarild, dotter till Arkai och Lirri, gjorde den till arvdolk åt sin nyfödde son Aromram.

Sarild tog dolken till sin bror Sarraz, Zeras överstepräst, och övertalade honom att kontakta Zera för att välsigna den, så att Aromram inte skulle bli en av de många hannar som förblir ogifta. Zera hörsammade Sarraz och Sarilds bön och gav den följande välsignelse:

Denna dolk kommer att rädda fyra jungfrur, som annars skulle dö obefruktade, och fyra barn som annars inte skulle komma att födas kommer att födas, som en gåva från Zera. Ta väl hand om dem, om du inte vill väcka gudinnans vrede!

Aromram växte upp och fick dolken från sina föräldrar. Med dolken räddade han Ganri, som blev hans första hustru, och de fick dottern Tisva.

På Okvara bytte Aromram dolken mot ett heligt djur från Exys, hunun Yrrys, till Trebor Aifal, befälhavare i tenorinernas flotta, för en vapenvila som kunde rädda dem båda från krigsfångenskap. Genom detta byte betraktade Aromram Trebor som sin dolkbroder.

Trebor gav dolken till sin dotter Deka. Deka lät lägga till en översättning av texten från diralackiska till högtenorinska. Sedan ordnade Deka en fest, där man drack ljuseter. En annan festdeltagare förvandlades till vampyr och försökte bita ihjäl Deka, men Deka dödade honom med dolken. Sedan upptäcktes det att Deka väntade barn.

Sedan födde Deka sin dotter Karadne, och det gjorde riktigt ont. Deka älskade sin dotter, som var sjuklig till följd av all ljuseter, och kommer att bevisa för dirilernas gudinna att hon är en god mor, värdig att anförtros Aromrams dolk.

Tretton år efter Karadnes födelse flyttade Deka till Tipnol, och gick med i den zosejistiska församling där som leddes av Nabru Meg, som hade fått en vision där han förutsåg Dekas, Karadnes och denna dolks ankomst. Kort senare friade Zosej till Deka, och Deka sa ja. Det ska bli intressant att se på vilket sätt dirilernas gudinna är släkt med allas vår herre och kronprins Zosej, blivande kung av Himlen och allt i hela universum!

Så stod det alltså på diabildstexten till Aromrams dolk. Karadne kunde inte veta vad Zosej ansåg om allt det här, men vad Zera tyckte var tämligen uppenbart. Det fanns två jungfrur till som skulle räddas och två ungar till som skulle födas, varav en jungfru var Karadne och en unge var hennes!

Karadne: Jag kommer inte att klara av att döda min mamma, inte ens med ett välsignat vapen. Kan du göra det åt mig?

Niktus: Är du säker på att du vill det? Jag kommer inte att döda någon för någon för någon guds skull.

Karadne: Jag är säker! Jag har nog bara en treårsperiod kvar att leva i vilket fall som helst, men jag vill leva med dig och inte bli sönderplockad bit för bit av mamma!

[Linnea Sandquist]

Berättelsen fortsätter: Millas återkomst

Nabru Meg ändrade sina vanföreställningar ytterligare en gång, efter att han hade varit nära att skjuta Milla och att de hade kramat om varandra i chock.

Millas dubbelgångare försvann, och en nygammal Milla dök upp. Den Milla som Nabru hade haft innan Deka kom till Tipnol och gjorde livet komplicerat. Alltså måste Milla ungefär vid tiden för Dekas ankomst ha bytts ut, utan att Nabru märkte det. Rösten i hans huvud bekräftade det: Deka var inte något oskyldigt offer för Milla-i-Deka, utan Skalens härskarinna själv, och såväl Milla-i-Deka och Millas dubbelgångare som Karadne var hennes döttrar.

Det fanns dock en skillnad: Deka, Milla-i-Deka och Millas dubbelgångare var demoner i tenorinhamn, medan Karadne var en äkta dubbelnatur, ett ljuseterbarn till en demon i tenorinhamn. Detta gjorde att om Karadne fick två barn, och dessa fick barn och barnbarn och ifall två av dessa barnbarnsbarn till Karadne gifte sig med varandra och fick en dotter, skulle denna dotter ha ideala förutsättningar att bli Zosejs brud. Och det var därför Deka och Milla-i-Deka var så angelägna om att Karadne skulle förbli ogift!

Nabru försökte naturligtvis fråga ut Milla om hennes fångenskap hos demonerna och om hon möjligen visste någonting som kunde vara till hjälp för att besegra dem, men Milla sade naturligtvis bara var hennes dubbelgångare måste ha sagt åt henne att säga. Nabru försökte visa sig förstående och stöttande. Milla hade ju säkert haft det fruktansvärt, och var alldeles oskyldig. Nabru förebrådde sig själv för att han inte hade märkt på en gång när Milla blev utbytt och genomskådat alltihop.

Milla tvingade Nabru att göra sig av med sin strålpistol, genom att hota med att få honom intagen på dem psykiatriska kliniken igen.

Nåja, tänkte Nabru, hon vill väl skydda mig. När hon just har kommit tillbaka, kan det väl bli för mycket för henne om jag blir avrättad eller dömd till ett mångårigt fängelsestraff för mord. För en domstol lär väl inte tro på att Deka är en demon. Stackars Milla! Ska jag behöva svika henne igen?

[Linnea Sandquist]

"Faktaruta": Sedlighetslagstiftning

Trots rymdfärder och liknande hög teknologi, hade både Garrutiva och Exys inte endast monarkistiska styrelseskick, utan även en dubbel sexualbrottslagstiftning där den ena delen utgjordes av en sedlighetslagstiftning som förbjöd sådant som äktenskapsbrott.

Garrutiva

Dirilernas samhällen var indelade i zoner. Varje "fungerande" samhälle med minst tusen invånare hade minst en av varje av följande zontyper: En familjezon, där allt flörtande utanför äktenskapet eller den proäktenskapliga hongruppen var förbjudet, en honlig zon där inga vuxna eller halvvuxna dirilhannar fick befinna sig, en hanlig zon där inga vuxna eller halvvuxna honor fick befinna sig, en flörtig zon där man sysslade med flörtande och dit gifta honor inte fick gå utan sin make, och en allvarszon där vuxna hannar och honor skulle kunna diskutera tunga ämnen utan att börja flörta med varandra.

Äktenskapsbrott definierades på det riktigt ålderdomliga sättet utifrån honans civilstånd, och betraktades i sin fullbordade form som ett ganska allvarligt brott. Det fanns dock en möjlighet att kringgå denna lag utan att ta ut en fullskalig skilsmässa:

Ett äktenskap kunde pausas, vilket innebar man och hustru under en period på motsvarande cirka en månad skulle betraktas som syskon och honan kunde träffa någon annan i den flörtiga zonen. Det standardiserade sättet att pausa äktenskap var om honan, med sin makes tillstånd, agerade duellbrud på en dolkduell där maken inte segrade.

Av historiska skäl hade dirilsamhället en relativt negativ syn på manlig homosexualitet. Efter att det gjort upp med en pederastikultur i det gamla Diralackaimperiet, var all bögning förbjuden i hundratals år, innan bögklubbar legaliserades av Avralins far Miritas.

Exys:

I den tenorinska lagen definierade äktenskapsbrott utifrån att minst en av parterna var gift med någon annan. Äktenskapsbrott och incest mellan vuxna sorterades i samma lagutrymme som narkotikabrott och dobbleri, inte samma som våldtäkt och barnvåldtäkt.

Detta hade en viss betydelse: Otrohet och uppsåtligt lockande till sådan sågs som sjukliga beteenden, som helst borde behandlas snarare än bestraffas, ungefär som drogmissbruk och spelmissbruk.

"Faktaruta": Artöverskridande förhållanden

Som framgått registrerade myndigheterna på Dokran dirilers och tenoriners äktenskap på samma sätt som betralers. På Dokran kunde också individer av de sju intelligenta arterna gifta sig med varandra över artgränserna. Naturligtvis var det ovanligt att det faktiskt ingicks sådana artöverskridande äktenskap.

På Exys och Garrutiva gällde istället att dirilernas familjeliv registrerades som om de hade bott på Garrutiva och att tenorinernas familjeliv registrerades som om de hade bott på Exys. På Exys infördes dessutom (i samband med att 83 miljoner diriler flyttade dit) lagar mot att diriler och tenoriner skulle ha sexuella relationer med varandra.

På Garrutiva var inställningen till sådana relationer mer accepterande. I ett fall som kom att uppfattas som prejudicerande, tillät kejsarinnan Avralin till och med ett äktenskap mellan en dirilhanne och en tenorinhona. De hette Lafox och Nevira. Lafox hade Sötnossyndromet och trodde sig aldrig kunna få en hona, så när det klickade med Nevira upplevde han det som något av ett mirakel, och kejsarinnan blev en aning gripen av deras kärlekshistoria. I och med äktenskapet med Lafox kom Nevira att registreras som om hon vore en diril i folkbokföringen.

Artöverskridande förhållanden, exempelvis mellan diriler och tenoriner, kan naturligtvis innebära vissa särskilda svårigheter, även när parterna har förmåga till grundläggande verbal kommunikation. Diriler och tenoriner har olika sätt att uttrycka känslor, och i vissa avseenden även genuina skillnader i fråga om känsloliv.

[Linnea Sandquist]

Berättelsen fortsätter: Dekas död

Karadne betalade en ny resa åt Niktus, klädde upp sig och stoppade Nabrus trasiga ljudupptagningschipp i en ficka, släppte in Niktus på natten när Deka sov, stack åt honom Aromrams dolk och låste in sig på toaletten, medan Niktus dödade Deka med så många hugg som krävdes.

En vanlig missuppfattning är att vem som helst (utom snälla personer som är helt mentalt inkapabla att någonsin döda någon av sin egen art under några som helst omständigheter) kan döda vem som helst på bara några ögonblick med bara ett eller två knivhugg. Det är fel.

I verkligheten brukar det ta många hugg för oövade civilister att döda någon med kniv, och då spelar det ingen roll om det är ett sunkigt hedersmord i Colombia, en ung man som räddar en ung kvinna från en Münchhausen by proxy-morsa i Missouri i USA eller en 17-årig pojke som försvarar sig själv från en misshandlande morsa här i Sverige.

Tenorinerna är inte olika människor i det här avseendet. Aromrams dolk var visserligen ett kraftfullare vapen än en vanlig kniv, men Deka var också en seglivad, ljuseterladdad kvasivampyr, så det tog 23 hugg för Niktus att döda Deka.

Knappt hade Niktus dödat Deka och Karadne kommit ut från toaletten, förrän Nabru kom in i huset, beväpnad med en ny strålpistol. Rösten i hans huvud hade gjort klart att han måste döda Deka före midnatt, annars skulle någonting hemskt hända.

Och klockan gick ljudlöst från att visa på minuten före midnatt, till att visa på midnatt, när Dekas tre dödsfiender möttes i hallen.

[Linnea Sandquist]

Berättelsen fortsätter: Vigsel

Nabru och Niktus vapenhotade varandra, men Karadne fick dem snabbt att sluta med det, varpå hon tog tillbaka dolken från Niktus, skickade honom till duschen och visade Nabru texten i dolken och förklarade vad som hade hänt. Nabru utbrast i några upprörda "Åh, nej!", och Karadne tiggde och bad om att han inte skulle anmäla henne och Niktus.

Nabru gick och tittade på liket, ifrågasatte om det verkligen var hon och sade att han visserligen hade tänkt döda henne själv, men ändå hade väntat sig att han skulle bli förkrossad av att se henne död.

"Tänkte du döda henne? Trodde inte du att hon var din fru?", frågade Karadne.

Sedan förklarade Nabru alla sina senaste övertygelser. Eftersom Karadne skulle bli förmoder åt Zosejs brud, ville Nabru hjälpa henne och Niktus att först gifta sig och sedan fly. Att de skulle gifta sig var, enligt Nabrus mening, mycket viktigt eftersom sex mellan ogifta var en synd enligt den religion han företrädde.

Vad Dekas tre dödsfiender gjorde härnäst var alltså att ta sig in på pastorsexpeditionen och ordna formaliteterna för ett frikopplande äktenskap. Det tog ett par timmar, eftersom Nabru blev tvungen att ladda ned Niktus personuppgifter från Dokran. Det var den första dagen i månaden Horv, så Niktus och Karadnes nya efternamn blev Horv.

[Linnea Sandquist]

Berättelsen fortsätter: Dolken, väskorna och rättsteknikrobotarna

Nu har jag varit otydlig med vad som blev av berättelsens nyckelföremål: Aromrams dolk. Under samtalet mellan Karadne och Nabru hade Karadne lagt ifrån sig dolken, varefter Nabru hade tvättat av och tagit med sig den. Karadne och Niktus packade snabbt med sig några av Karadnes saker, innan de och Nabru gav sig av. Utanför huset packade de om dolken i en väska som tillhörde Niktus men innehöll Karadnes saker, eftersom den var för väl synlig i Nabrus bälte.

Innan de skildes åt efter vigseln fick Nabru emellertid tillbaka dolken, eftersom han förstod att polisen skulle leta efter den och tyckte att det var mindre illa om den återfanns hos honom än om den gjorde det hos Karadne och Niktus. Niktus och Karadne fortsatte vidare till ett hotell, där de båda var inbokade som gäster i ett rum över natten. De hade naturligtvis räknat med att komma dit tidigare, eftersom omvägen via pastorsexpeditionen inte var deras idé. De hade istället tänkt sig att de skulle gifta sig på Dokran och ta hans efternamn.

Niktus och Karadne fullbordade äktenskapet, vilade en kort stund och gick och åt hotellfrukost, under vilken de satt och gäspade eftersom ingen av dem hade sovit en blund under hela natten. De hade biljetter till ett passagerarrymdskepp som skulle avgå mot Dokran under eftermiddagen.

Nabru, å sin sida, gick hem och packade ned Aromrams dolk i en väska, som han avsåg att gömma under annan bråte på vinden till huset där han och Milla bodde. Han rörde sig så tyst han kunde för att inte väcka Milla.

Milla var emellertid redan vaken. När hon hade vaknat och upptäckt att Nabru inte låg vid hennes sida som hon hade väntat sig, blev hon orolig. Hon visste ju att Nabru hade haft tankar på att döda Deka. När hon inte hittade honom i huset blev hon ännu oroligare och gick hem till Deka. Där fann hon dörren olåst, en strålpistol av Nabrus favoritmodell liggandes i hallen och Dekas sargade lik liggandes i sovrummet.

Milla ringde polisen, och polisen reagerade som poliser gör. Det vill säga, tidigare när det handlade om att Deka systematiskt misshandlade Karadne och andra som var mentalt beroende av henne, hade de inte reagerat alls, men nu när det handlade om att Deka hade blivit "mördad" kom de på stuts.

Poliserna hade med sig rättsteknikrobotar som samlade in stora mängder information, och Milla svarade på alla frågor som poliserna ställde, så snart ringade de in Nabru Meg, Niktus Horv tidigare Loholas och Karadne Horv tidigare Aifal som misstänkta för det s.k. "mordet".

Att polismaktens och andra myndigheters obenägenhet att ingripa mot Dekas brott gjorde det till nödvärn att stoppa Deka på det enda effektiva sättet, fanns förstås inte på den psykosociala kartan, precis som det inte brukar göra det beträffande de mest ömmande nödvärnsfallen i vår värld heller.

Alltså avbröts paret Horvs hotellfrukost och Nabru Megs försök att smyga uppför vindstrappan av instormande poliser.

[Linnea Sandquist]

Berättelsen fortsätter: Justitiemordet

Det dröjde inte länge innan rättsmaskineriet hade benat ut hur allting gick till, trots att Nabru försökte få det till att han hade ryckt ifrån Karadne dolken och huggit ihjäl Deka innan Niktus kom. Rättsteknikrobotarna hävdade att det bara var Niktus som hade duschat av sig Dekas blod och att Niktus fingeravtryck på dolkskaftet var betydelsefulla minuter äldre. Hela konversationen mellan Niktus och Karadne fanns bevarad, likaså alla anmälningar till socialtjänsten, giftskyddsinspektionen och polisen. Nabrus ljudupptagningschip lagades också och avlyssnades.

Tenorinernas samhälle var dock blott alltför likt det mänskliga samhälle vi lever i. Medan samhället i strid mot sina egna lagar tillåtit Deka att hållas med sin misshandel, dömde det Niktus, Karadne och Nabru för mord, anstiftan till mord resp. förberedelse till mord och beskyddande av brottsling - och den brottslingen var då inte Deka. Den nödvärnslagstiftning som fanns och som hade skyddat Deka från att dömas för mord eller dråp på en vampyr i sin ungdom tillämpades inte.

Niktus dömdes till förlust av livet, Karadne till arton års fängelse och Nabru till sluten rättspsykiatrisk vård. Mitt i alltihop visade det sig att Karadne blivit gravid under sin bröllopsnatt.

Niktus avrättades samma dag som Karadne födde deras dotter Knessa. Knessa omhändertogs omgående av socialtjänsten och skickades till ett barnhem. Karadne begick självmord inom några få dagar. Nabru levde några år till, men dog sedan någon i personalen blandat ihop vem som var allergisk för vad, vilket för övrigt ledde till att vårdaren dömdes för vållande till annans död.

Aromrams dolk förvarades i polisens arkiv. Arvtekniskt tillhörde den Dekas mor Tirona Aifal, men hon gjorde inte anspråk på den.

[Linnea Sandquist]

"Faktaruta": Tårar

Tenorinerna, ruggaterna och nölvoiderna har tårar som känslouttryck på samma sätt som människor. Dirilerna, malpyorna, betralerna, olotimerna, blubeverna och hukillorna har det inte.

För de tre ledande folken i Trippelmonarkunionen innebär det, att tenorinerna kan ha svårare att förstå hur ledsna dirilerna och malpyorna blir när de blir ledsna, och att dilierna och malpyorna kan reagera än mer oempatiskt på ledsna tenoriner.

Hos dirilerna går det en del smittsamma sjukdomar som orsakar gråt och som obehandlade kan leda till blindhet. Dirilerna upplever därför tårar som någonting äckligt i paritet med spyor och snor. Den första ryggmärgsreflexen, åtminstone om det inte kommer från en närstående, är att hålla sig undan för att slippa bli smittad, och textilier som någon har gråtit i måste naturligtvis tvättas alternativt slängas. Och ni kan ju själva tänka er, vilka fördomar som skulle uppstå mot människomutanter som spydde när de var ledsna.

Malpyorna delade som bekant planet med nölvoiderna, som de uppfattade som en primitiv livsform. Den sortens hysteriska gråt som tydligt inte beror på en vanlig ögonirritation associeras därmed med "låg" "djuriskhet". Tenorinernas gråt är för malpyorna alltså ungefär lika knäppt som det skulle vara för oss med intelligenta rymdvarelser som skulle yla mot fullmånen, böka med trynen i jord, smeta in sina saker med sekret från någon körtel i rumpan eller systematiskt tugga sönder gosedjur.

För övrigt, intelligenta rymdvarelser som systematiskt tuggar sönder tygdjur förekommer faktiskt i den här historien: dirilerna gör det, i synnerhet under uppväxten. Mjau!

"Faktaruta": Färgskiftande ansikten

Tenorinerna har i sitt känslomässiga normaltillstånd oftast bleka ansikten. Exakt hur bleka beror i huvudsak på om de härstammar från de kalltempererade, varmtemperade eller tropiska delarna av Exys. Vita tenoriner är verkligen kritvita, medan det också finns beigerosa tenoriner som har samma hudfärg som "vita" människor och beigebruna tenoriner som är en nyans mörkare.

Emellertid kan tenoriner skifta färg. Rodnaden vid genans eller ilska syns mycket tydligt, även om det ibland är möjligt för tenoriner som inte vill stå för sina känslor att maskera genans till ilska och vice versa. Vid illamående kan tenorinerna bli verkligt illgröna.

De märkvärdigaste färgskiftningarna är dock när tenorinen under loppet av några minuter växlar flera gånger mellan alla regnbågens färger. Spontana sådana färgskiftningar görs ofta vid nyförälskelse, pubertet, klimakterium och sexuell frustration. Mer utstuderade, viljestyrda, versioner görs ofta som ett led i att imponera på eller flirta in andra tenoriner. Då kan man antingen skifta färg mycket fort eller hålla fast vid en färg under en lång stund, ibland flera timmar. De som kan utföra viljestyrda regnbågsfärgsskiftningar kan oftast också hejda sig från spontana regnbågsfärgsskiftningar.

Regnbågsfärgsskiftningen är en funktion som de yngsta tenorinerna inte har. Den uppkommer vid puberteten, och det tar oftast flera år att lära sig kontrollera den. Vissa lär sig det aldrig.

[Linnea Sandquist]

"Faktaruta": Hur diriler och tenoriner ser ut

Både dirilerna och tenorinerna har i grunden människolika kroppsbyggnader och livscykler: upprätt gång, två armar, två händer, två ben, huvud med ögon-näsa-mun som sitter där vi är vana vid att de ska sitta, vanligen större hårväxt på huvudet än på resten av kroppen, föds som pojkar och flickor som utvecklas till män resp. kvinnor under en ganska långdragen pubertet. Honorna har två spenar på bröstet med mjölkkörtlar som aktiveras av graviditet, förlossning och sugande ungar, samt blir infertila när de uppnått en bit över hälften av sin naturliga livslängd (i alla fall om man inte lyckas stoppa det med någon högteknologisk lösning).

Vuxna dirilhonor är normalt 140-160 cm långa, medan vuxna dirilhannar normalt är 180-210 cm långa. Hannarna har lejonliknande manar, medan honorna och ungarna bara har bebisliknande fjun på huvudet. De flesta diriler har blåaktig hy. Hannarnas manar är vanligen vita medan honornas och ungarnas fjun vanligen är ljusbrunt.

Honor med Muskelbergssyndromet och hannar med Sötnössyndromet är ofta mellan 160-180 cm långa och har hår som mer liknar människors och tenoriners. Honor med Sötnossyndromet har kala hjässor och blir i regel endast 135-150 cm långa. Hannar med Muskelbergssyndromet har kraftiga svarta manar och i många fall vit päls på kroppen, och kan bli upp till 250 cm långa. "Sötnosar" har stora ögon och korta, runda näsor. "Muskelberg", och särskilt då hannar, har biffiga muskler och är (om de inte lider för svårt av organförändringar) mycket starka.

Dirilernas fötter har nästan lika stora plattformar bakåt som framåt. De kan göra långa baklängessprång. Dessa baklängessprång är blinda, eftersom dirilerna inte har ögon i nacken, och görs oftast i sportsliga sammanhang där man vet att man har plan öppen mark bakom sig.

Baklängessprång har historiskt också använts i flykt i samband jakter på ett slags farliga djur: eldbestar, dirilernas legendariska forntida bytesdjur som kunde spruta eld, vilket fick dirilerna att odla, koka och mosa garrutivapotäter för att använda som flamskyddsmedel. Baklängessprånget har då oftast utförts av en spejare, som vetat att det fanns lagkamrater nedanför den branta sluttningen till eldbestens grotta, redo att ta emot spejaren i det handlösa fall som oftast blev resultatet.

Dirilerna har vassa tänder, och äter ofta rått kött. Under den förindustriella och tidigindustriella eran fick de nästan all sin föda från jakt och boskapsskötsel, och stora befolkningsgrupper hade ett halvnomadiskt levnadssätt. Cellodlingar revolutionerade matproduktionen i och med att de krävde betydligt mindre markarealer, vilket lett till större bofasthet och till en avsevärt större befolkning, efter en period av kraftig befolkningstillväxt.

Både dirilerna och tenorinerna har stora ytteröron jämfört med människor. Tenorinernas öron är långa och spetsiga ("typ alver"), medan dirilernas mest är allmänstora ("typ svenska troll"). Att slicka varandras öron är hos båda arterna vanligt i förspelet till fortplantningen.

Tenorinerna är vanligen 160-180 cm långa. Hannar och honor är lika långa. Vissa är kortare. Karadne blev t.ex. endast drygt 150 cm när hon rätade på ryggen. Det har dock gjorts beräkningar utifrån Karadnes gener att om hon hade fått tillräcklig näring samt sluppit misshandel som lett till att all hennes energi gick åt till att läka skador, hade hon blivit ca 165 cm lång.

Tenorinerna har den längsta tån i mitten av tåraden och har i snitt mindre framträdande könskaraktäristika än människor.

Bortsett från alla skillnader som nämnts här och i föregående "faktarutor" är tenorinerna extremt människolika. Det finns tenoriner med missbildade öron och fötter som faktiskt ser ut som människor, och det skulle inte förvåna mig om det finns människor med missbildade öron och fötter som faktiskt ser ut som tenoriner.

"Faktaruta": Hur malpyor ser ut

Malpyorna har en liknande kroppsbyggnad som mytologins harpyor. Större delen av kroppen liknar enorma rovfåglar. Det mesta av kroppen är täckt med färggranna fjädrar, som har olika färger under olika faser i livet. Liksom rovfåglar ruggar malpyor ständigt och jämt, så att gamla slitna fjädrar byts ut mot nya fräscha fjädrar.

Malpyorna har vingar med händer på, ungefär som Aeropteryx. De har ansikten och kvinnobröst utan fjädrar. Hannarna har lika stora bröst i förhållande till kroppen som honor. Atska-Lu är en till större delen tropisk planet, så den fjäderlösa delen av hyn är vanligen kraftigt pigmenterad, ungefär som på svarta människor.

Till skillnad från harpyor, har malpyor ingen människoliknande hårman på huvudet. Istället har de fjädrar samt tre spröt som hänger och slänger, och som för dem som är mer vana vid fåglar än malpyor lätt kunde tas för fjäderplymer. Spröten kan i viss mån användas som känselspröt, men framför allt signalerar de psykiskt tillstånd genom att skifta färg. Metalliskt glänsande blå färg betyder att man är redo att dominera andra, kopparfärg betyder underkastelse och kamouflagegrönt betyder ingetdera.

Malpyornas faser i livet räknade utifrån fjäderfärg: grått dun, järngrå fjädrar, silvergrå fjädrar, vita fjädrar (vanlig ålder för skolstart), ljusrosa fjädrar (första puberteten inleds: malpyan blir hona), mörkrosa fjädrar, blodröda fjädrar (kvinnlig fertilitet på topp men moderna utbildningskrav ännu inte tillgodosedda), orangeröda fjädrar (kvinnlig fertilitet på topp), orangegula fjädrar (andra puberteten inleds: malpyan blir hermafrodit), klargula fjädrar, lövgröna fjädrar, smaragdgröna fjädrar (klimakterium), blå fjädrar (manlig fertilitet på topp; malpyan är nu hanne), mörkare blålila fjädrar, ännu mörkare blålila fjädrar, svarta fjädrar, järngrå fjädrar igen, naken ålderdom.

Malpyorna slutar inte växa förrän de fått blå fjädrar, vilket innebär att hannarna är både större och äldre än honorna. Samhället är mycket patriarkalt i och med att könsmaktsordningen inte endast är en könsmaktsordning, utan också en generationsmaktsordning. Fortplantningen är i princip alltid generationshierarkisk: hermafroditerna brukar inte fortplanta sig med sina jämnåriga, utan är honor för hannar och hannar för honor.

Till skillnad från hos betralerna, är det inte tradition att hannar bidrar till amningen av ungar. De som malpyahannarna eventuellt ammar med sina stora bröst är istället honorna som kommer att föda deras ungar. Honans dubbelroll som sexobjekt och stor unge är naturligtvis extremt utsatt, och malpyan Noris som figurerar i utkanten av handlingen till den här berättelsen har naturligtvis en del riktigt obehagliga minnen och referensramar.

Ljuseterladdade malpyor brukar få fjäll istället för fjädrar, bli beroende av förnyat ljuseterintag samt med tiden få svans. Noris har fjäll och svans efter stängningen av Måneterklyftan på Garrutiva.