Livet efter detta

[KimTalman]

Som ateist tror jag inte alls på sådant överhuvudtaget.
One life one chance.

Den engelskspråkiga frasen i citatet ovan fick mig att tänka på en sak. Nämligen att även exempelvis abrahamitiska religioner med läror av himmel/paradis eller helvete som belöning eller straff efter döden som ska gälla i all evighet också innebär att man bara har "en chans" medan i fall av typisk reinkarnation kan man dock beskriva det som att man har "flera chanser".

Det har du rätt i, och ju mer rigid tolkning man har av en dualistisk, abrahamitisk religion desto hårdare trycker man ju på vikten av att leva på ett korrekt sätt i detta livet.

[Linnea Sandquist]

En sak som jag undrar, angående en eller flera chanser, är chans till vad?

Är det att bli lycklig? I så fall innebär dualism av typen "Himmel & Helvete" att vissa har en mycket stor andra chans i livet efter detta, medan andra inte har någon.

Är det att prestera? I så fall: Att prestera vad då? Handlar det om att bara prestera i största allmänhet, är det klart att reinkarnation erbjuder en otrolig, kanske rent av oändlig, massa chanser. Rent allmänt lär man i själavandring få uppleva stora doser av både lycka och lidande och både av att kunna prestera och att inte kunna prestera.

[Johannes Sandquist]

Resonemanget i mitt inlägg utgick ifrån att det handlade om att göra eller uppnå det den aktuella religionen eller filosofin lär ut är eftersträvansvärt. Sedan kan ju var och en ha olika personliga åsikter om vad det är.

[Lotta]

Jag tror, att jag kommer till himlen när jag dör. Min pappa är redan där, han har visat sig i en vakendröm. Han satt på en sten i gröngräset och saknade oss alla.

Jag tror att om vi tror att Jesus är Guds son kommer vi till himlen. Den som inte tror kommer inte dit in, och fåt stå utanför och gråta.

Spöken är själar som har någpt att uträtta innan de kan gå vidare och möta Gud eller Djävulen.

[Linnea Sandquist]

Min pappa avslöjade också för mig vart han tog vägen efter sin död för några år sedan. Han håller till i en fornborg tillsammans med en grupp järnåldersandar, som har hjälpt honom att bygga ett andehus i deras andeby, dit han väntar på att min morsa ska komma när hon dör. Jag avser att undvika den platsen, eftersom jag har brutit med min morsa.

[Linnea Sandquist]

Jag tror att om vi tror att Jesus är Guds son kommer vi till himlen. Den som inte tror kommer inte dit in, och fåt stå utanför och gråta.

Spöken är själar som har någpt att uträtta innan de kan gå vidare och möta Gud eller Djävulen.

Vilken funktion fyller mötet med Djävulen? Jag menar, det du beskriver kommer att hända de som inte tror att Jesus är Guds son, är ju inte ett organiserat helvete utan endast en icke-himmel där det tydligen florerar psykisk ohälsa alternativt ögoninflammationer.

Hur lätt eller svårt tror du att de som kommit till himlen har att få och upprätthålla kontakt med likaledes döda anhöriga, som inte kommit dit?

[Lotta]

Jag undrar om helvetet finns, eller om det helt enkelt avser att det är icke-himlen.

Djävulen får nog bara de genuint onda möta, de som gjort hemska saker utan att ångra sig. Diktatorer till exempel.

Är man hoa Gud, finns där ingen sorg och saknad. Så jag tror inte man håller kontakten med de nära och kära som inte är i himlen.

Men jag vet inte. Det lär visa sig när jag dör. Helt svart blir det dock inte.

[Linnea Sandquist]

Jag tror att det finns andar som propagerar för att man ska återfödas, och som säkert drar en del floskler om andra chanser hit och andlig utveckling dit. De två substantiella skäl jag kan se till att nappa på ett sådant erbjudande är om man saknar de kroppsliga förnimmelserna från livet eller att man inte vill att andevärlden ska bli överbefolkad.

Jag har kommit på ytterligare ett tänkbart skäl för en ande att ställa sig i reinkarnationskön:

Om man redan har haft några liv, har man säkert haft något liv som man fått riktigt hemska traumatiska minnen i. Minnen som man vill glömma. Och när man återföds så glömmer man ju sina tidigare liv!

[Linnea Sandquist]

Angående varför jag associerar Shiva med återfödelse:

Ni är väl alla i någon mån bekanta med legenden om Siddharta "Buddha" Gautama? En prins i ett litet kungarike i gränstrakterna mellan dagens Indien och dagen Nepal på 500-talet f.Kr., som blev överbeskyddad av sin far, drabbades av något slags depression och kom fram till att han inte ville återfödas, stack hemifrån, fastade, mediterade och grundade buddhismen?

I legenden om Siddharta Gautama figurerar även två gudomar, Vishnu och Mara. Vishnu stödde honom i det andliga sökandet, medan Mara försökte locka honom till ett världsligt liv.

Mara beskrivs som dödens och återfödelsens gud, och har därför av vissa identifierats med hinduismens Yama. Yama beskrivs dock som verksam i Underjorden, medan Mara beskrivs som gudarnas kung och verksam i den högsta himmel man kan återfödas till utan meditation.

(Inom buddhismen är himmel och helvete tidsbegränsade om än långdragna fenomen som man återföds till och från, ungefär som människoliv och djurliv, och man återföds enligt denna regelmässigt mellan arter och världar. Gudar är enligt buddhismen helt enkelt folk som har återfötts som gudar).

Inom hinduismen finns det två gudar som gör anspråk på att vara för gudarnas kung: Vishnu och Shiva. Vishnu beskrivs som upprätthållaren av världen, Shiva som förstöraren och återskaparen.

Shiva avbildas ofta som en hinduisk asket, med det antydda målet att slippa återfödelse. Han anses också ha för vana att dansa vid likbål, och han och hans hustru Kali tenderar att vara allmänt kusliga. Han tenderar vad jag förstått i högre grad än Vishnu att agera som främjare av yoga och som beskyddare och inspirationskälla till asketer.

Den mest kända episoden där Mara frestar Siddharta inträffar på ett ganska sent stadium och har sexuella övertoner, men det finns en intressantare episod:

Så fort Siddharta blivit ensam efter att ha lämnat slottet en gång för alla, dyker Mara upp och säger: "Vänd om! Om sju dagar kommer du att bli kejsare i ett stort rike."

Mara ville alltså att den här deprimerade, yogaintresserade prinsen skulle bli kejsare. Vem skulle ha tjänat på det? Jag skulle svara Shiva.

Om kejsaren hade stött asketer som utövade yoga, skulle han i praktiken ha stött kulten av Shiva framför kulten av andra hinduiska gudar. Dessutom kan Shiva ha tyckt att Vishnu, genom att hjälpa Siddharta att grunda buddhismen, drev med Shivas intressen eller inkräktade på hans område.

Den här identifikationen mellan Mara och Shiva bevisar inte inom ramen för min religion att Shiva är ansvarig för själavandring, men associationen finns där.