Teorier om visioner o.dyl.

[Linnea Sandquist]

När man bedömer profeter/visionärer och deras uppenbarelser/visioner/profetior finns det vad jag vet två mått som brukar användas. Det ena är om innehållet i uppenbarelsen/visionen/profetian är sympatisk eller inte utifrån vad man själv har för värderingar. Det andra är om uppenbarelsen/visionen/profetian på något sätt i sak är korrekt eller inte.

Det sistnämnda är en kunskapsteoretisk diskussion som intresserar mig att föra. För varje uppenbarelse/vision/profetia som någon någonsin har trott på eller hypotetiskt kan komma till tro på finns det hela fem eller sex logiska möjligheter:

1. Att det är Sanningen med stort S som har blivit uppenbarad.

2. Att profeten/visionären medvetet ljuger och luras.

3. Att profeten/visionären är galen och hallucinerar och inbillar sig saker.

4. Att uppenbarelsen/visionen/profetian har tillkommit genom ett förändrat medvetandetillstånd (t.ex. meditation) och således är någonting (relativt normalt) psykologiskt, som genom spridning kan omvandlas till någonting (fortfarande relativt normalt) sociologiskt, eftersom andlighet av någon anledning tycks vara en del av den mänskliga naturen.

5. Att en gudom eller annat andeväsen är aktivt inblandat i att ge profeten/visionären uppenbarelsen/visionen/profetian, men att detta andeväsen helt eller delvis far med osanning.

6. Att det rör sig om underhållning/skönlitteratur som aldrig var tänkt att tolkas som en äkta uppenbarelse/vision/profetia.

[Dvergval]

Påverkan från annan person/-er är väl också möjlig.

Punkt 3 och 4 kan väl båda involvera annan part som utövar påtryckning.

Kan du ge några exempel på punkt 6? Skönlitteratur o dyl.

[Linnea Sandquist]

Dantes Den gudomliga komedin.

Vidare finns det en (dock mindre sannolik) teori om att de fyra evangelierna kom till på detta sätt.

[Linnea Sandquist]

Det känns dumt att jag inte tog mig tid att svara ordentligt på det här. Angående punkt 6 är visserligen Den gudomliga komedin det första enskilda verk jag kommer att tänka på som är skrivet som visionslitteratur men förmodligen redan från början var skönlitteratur, men det finns mer som kan falla in där. Angående Den gudomliga komedin tror jag dock att vissa uttolkare överdriver hur symboliskt allting är, och att Dante ansåg sig skriva något slags realistisk science fiction i poetisk språkdräkt snarare än flumpoesi som bara ska uttrycka känslor.

Jag har naturligtvis övervägt tanken att Den gudomliga komedin i själva verket inte är skönlitteratur, utan någonting som Dante hävdade och kanske trodde hade hänt på riktigt, men det finns ett antal faktorer som får mig att tro att Dante inte hade den graden av äkthetsanspråk.

Det är förmodligen även vanligt att t.ex. spådom på cirkus oftast är underhållning som är avsedd att inte tros på i efterhand. Fast man vet aldrig! Kanske finns det hos cirkusspåmannen eller cirkusspådamen ett anspråk på äkthet, som i så fall gör att spådomen hör hemma bland de första fem punkterna. För övrigt, nu för tiden kanske inte cirkusspådom är så vanligt längre?

Ett annat verk som är skrivet som visionslitteratur men åtminstone marknadsförs som skönlitteratur är Ashimas bok av Caroline Giertz, vilket är en sentida historia om en gudinna som inkarneras som flicka under gammaltestamentlig tid. Vad jag undrar då är förstås om boken faktiskt är skönlitteratur, eller om det är någon ande som har dragit den där historien för författaren.

Angående evangelierna, så hävdar en form av teorin jag refererar till faktiskt inte ens otvetydigt att det var skönlitteratur. Teorin är alltså att det var buddhistiska missionärer som skrev evangelierna som något slags väldigt fri poetisk översättning på buddhistiska skrifter. Teorin haltar rejält i böckerna där jag tagit del av dem (biblioteksböcker från Falun där jag var på resa, titlar och författarnamn glömda), bland annat eftersom kronologin är helt fel. De där buddhistmissionärerna skulle i princip vara över 200 år gamla när de skrev ned sina mest kända verk! Och det är frågan om verket skulle kategoriseras under 2, 4 eller 6.

Emellertid, om man skalar av de värsta orimligheterna så skulle det vara intressant att föreställa sig en författare, som skriver evangelierna som något slags bearbetande av andligt sökande och kulturell identitet i någon skärningspunkt mellan hellenism, judendom och buddhism - varpå Paulus tog över böckerna och gjorde religion av dem. Det är belagt att det fanns en buddhistisk minoritet i Syrien, alltså inte så väldigt långt borta, och Romarriket hade tämligen omfattande långväga handel med Indien via Röda Havet. Dock innebär detta inte att teorin om en mer eller mindre buddhistisk, mer eller mindre skönlitterär författare som skrev evangelierna mer eller mindre som en parafras på buddhistiska skrifter är direkt trolig.

Annan parts påtryckning, har du något exempel på det?