Varför tycker NT så illa om oss?

[KimTalman]

Har funderat en del på det där med att vi visar äkta känslor medan NT visar falska.
Detta är ju en bra förklaring till varför NT är så helvetiskt svåra att läsa av.
De maskerar ju sina känslor och när vi som aspergare då tolkar det maskerade beteendet som äkta så blir det jättefel.
Därmed stämmer Suzannes teori om att skillnaden inte är så stora mellan oss och NT vad det gäller att läsa av andra människor.
Har själv reagerat på att många känslor beskrivs på ett sätt i facklitteratur men på ett helt annat sätt av tredje man i "det verkliga livet".
Har träffat på många personer som antingen verkar kolugna och korrekta eller överdrivet stöddiga och buffliga men där tredje man beskriver dem som nervösa.
Nervositet beskrivs dock i facklitteratur som att man blir tystlåten, rastlös, ofokuserad och orolig.
Har även träffat på människor som gapat och skrikit, flabbat högt och verkat totalt ostyriga som om de gick på uppåt-tjack samtidigt som tredje man beskriver dem som trötta.
Trötthet beskrivs å andra sidan i facklitteraturen som att man blir tystlåten, slö, ofokuserad och lättirriterad.
Då kommer ju frågan varför känslor och sinnestillstånd beskrivs på ett sätt i facklitteratur men maskeras som något helt annat?
Det skrämmande enkla svaret är att det är en medveten manipulationsteknik från NT-personers sida.
Frågan är bara varför de gör så där?
Är det bara för att trycka till oss eller andra som inte kan maskera känslor?
Eller är det något sätt att försvara sig mot potentiella fiender som lever kvar sen tidigare tidsåldrar?
Man börjar ju undra när allt omkring en verkar vara något annat än vad det ser ut att vara.
Lösningen är kanske att vi blir lika avvisande, undvikande och nedlåtande tillbaks mot NT-personer, så kanske de lär sig så småningom att inte tjafsa med oss.
Har nämligen märkt det ytterst konstiga att är man på det sätt man fått lära sig är riktigt otrevligt så viker sig NT och låter en vara ifred.
Men detta kanske också är ett maskerat beteende för något annat? Vad vet jag...
Det enda jag vet är att ju äldre jag blir desto mer cynisk blir jag och desto mindre litar jag på mina medmänniskor.

[Linnea Sandquist]

I den mån det är telepati är den nog ofta inte så effektiv som de själva tror. De brukar ju läsa fel ganska ofta när de försöker läsa tankar. Framför allt har de en tendens att missförstå oss uppåt väggarna, men det händer att de läser fel på varandra också. En delorsak till att de tycker illa om oss är nog att de tycker att vi är så svåra att läsa av samt obegripliga i största allmänhet.

Ja, vi är obegripliga för att vi gör rätt. NT ljuger om sina känslor, både i tal och uttryck. Vi säger oftast som det är. Enkelt och bra. Helt okomplicerat och begripligt.

Problemet med den här typen av spekulationer är dock, att eftersom NT är lika obegripliga för oss som vi antagligen är för dem, så kommer vi aldrig att få veta säkert vad tusan det är frågan om från deras sida.

Behöver vi egentligen veta det exakta svaret?

Jag har egentligen inte mycket att tillägga här. Jag tycker också att vi resonerar rimligt och de orimligt, och att det är både konstigt och ur moralisk synvinkel suspekt att de ljuger så ofta.

I filmer och TV-serier är det vanligt att i och för sig sympatiska figurer gör saker mycket besvärligare för sig själva genom att dra lögner som slår tillbaka mot dem själva, när det uppenbart förnuftiga att göra vore att säga sanningen. Där kan man i alla fall förstå att deras neurotypiska dumhet leder till att det händer mer i filmen eller TV-serien. Finns det månne något slags gudomlighet som uppskattar och uppmuntrar NT:s ständiga ljugande för att det leder till "spännande" händelser?

Men i så fall vet nog NT själva inte om det. De brukar ju antingen vara ateister eller bekänna sig till religioner som föredrar ärlighet framför falskhet. Sekulära filosofier brukar också föredra ärlighet framför falskhet. Visserligen kan livsåskådningar i varierande grad göra undantag från regeln om ärlighet, men knappast nog med undantag för att motivera den mängd av ständigt ljugande och halvljugande som är legio hos NT.

Angående om vi egentligen behöver veta det exakta svaret, så kommer man naturligtvis ständigt till den punkten då det inte spelar någon roll varför någon gör si och så, utan där det enda som egentligen spelar någon roll är att personen i fråga gör si och så. När det varken finns tid eller kraft till att resonera om varför, och när man inte kan räkna med ett ärligt svar.

Ett stort problem med sinnelagsetik är att vissa som gör fel gång på gång hävdar att de bara menade väl och sedan fortsätter att göra fel gång på gång. Om de verkligen menade väl, skulle de naturligtvis både ha bett om ursäkt och totaländrat sitt beteende, men bara det att de säger att de menade väl anses ändå göra att vi är skyldiga att förlåta precis vad som helst från deras sida - till den grad att vi i praktiken utan protest ska underkasta oss att utstå en liknande behandling igen. Då kan man reagera på ettdera två sätt: att argumentera för det orimliga i påståendet att de menade väl eller att säga att det inte spelar någon roll om de menade väl eftersom agerandet de facto var skadligt.

Har själv reagerat på att många känslor beskrivs på ett sätt i facklitteratur men på ett helt annat sätt av tredje man i "det verkliga livet".
Har träffat på många personer som antingen verkar kolugna och korrekta eller överdrivet stöddiga och buffliga men där tredje man beskriver dem som nervösa.
Nervositet beskrivs dock i facklitteratur som att man blir tystlåten, rastlös, ofokuserad och orolig.
Har även träffat på människor som gapat och skrikit, flabbat högt och verkat totalt ostyriga som om de gick på uppåt-tjack samtidigt som tredje man beskriver dem som trötta.
Trötthet beskrivs å andra sidan i facklitteraturen som att man blir tystlåten, slö, ofokuserad och lättirriterad.
Då kommer ju frågan varför känslor och sinnestillstånd beskrivs på ett sätt i facklitteratur men maskeras som något helt annat?
Det skrämmande enkla svaret är att det är en medveten manipulationsteknik från NT-personers sida.
Frågan är bara varför de gör så där?
Är det bara för att trycka till oss eller andra som inte kan maskera känslor?
Eller är det något sätt att försvara sig mot potentiella fiender som lever kvar sen tidigare tidsåldrar?
Man börjar ju undra när allt omkring en verkar vara något annat än vad det ser ut att vara.

En sak som jag tror mig ha hört påstås om sådana känslomaskeringar är att folk försöker bli av med känslan genom att inte låtsas om den för sig själv. Men det kan säkert också vara i manipulationssyfte eller av (eventuellt irrationell) rädsla för någon (eventuellt inaktuell) auktoritet som hatar vissa känslouttryck. Det är förmodligen både olika med olika personer och olika med samma person olika gånger.

[Linnea Sandquist]

Lösningen är kanske att vi blir lika avvisande, undvikande och nedlåtande tillbaks mot NT-personer, så kanske de lär sig så småningom att inte tjafsa med oss.
Har nämligen märkt det ytterst konstiga att är man på det sätt man fått lära sig är riktigt otrevligt så viker sig NT och låter en vara ifred.

Att undvika varandra är det rationella att göra för fiender, om den ena inte har styrka att krossa den andre.

[KimTalman]

Lösningen är kanske att vi blir lika avvisande, undvikande och nedlåtande tillbaks mot NT-personer, så kanske de lär sig så småningom att inte tjafsa med oss.
Har nämligen märkt det ytterst konstiga att är man på det sätt man fått lära sig är riktigt otrevligt så viker sig NT och låter en vara ifred.

Att undvika varandra är det rationella att göra för fiender, om den ena inte har styrka att krossa den andre.

Ja, i den mån det är fysiskt möjligt är detta naturligtvis den bästa lösningen.
Har själv funderat på idéer om aspergerkollektiv eller aspergerbyar där alla invånare har samma funktionssätt och i fallet med byn i stort sett inte lämnar byn om man inte måste.
Men tror ärligt talat inte det funkar praktiskt.

[Linnea Sandquist]

Vad som verkligen skulle behövas för att vi skulle kunna isolera oss i en aspergerby, är att vi inom ramen för vår aspergerby skulle ha en egen produktion som skulle försörja alla byns invånare, så att vi varken skulle behöva ha att göra med NT-dominerade myndigheter eller NT-dominerade arbetsplatser för vår försörjning. Om vi sedan skulle behöva gå utanför byn för att importera vissa saker skulle det väl inte vara hela världen. Jag går ofta och handlar utan att pressas in i sociala situationer med NT.

Det här innebär att vi skulle behöva ett enormt startkapital in natura: marken, bostadshusen, produktionsmedlen. För detta skulle vi i princip redan behöva ha ett framgångsrikt företag när vi skulle börja bygga själva byn.

[Suzanne Apelqvist]

I filmer och TV-serier är det vanligt att i och för sig sympatiska figurer gör saker mycket besvärligare för sig själva genom att dra lögner som slår tillbaka mot dem själva, när det uppenbart förnuftiga att göra vore att säga sanningen. Där kan man i alla fall förstå att deras neurotypiska dumhet leder till att det händer mer i filmen eller TV-serien. Finns det månne något slags gudomlighet som uppskattar och uppmuntrar NT:s ständiga ljugande för att det leder till "spännande" händelser?

En väldigt intressant vinkel.

[Suzanne Apelqvist]

Vad som verkligen skulle behövas för att vi skulle kunna isolera oss i en aspergerby, är att vi inom ramen för vår aspergerby skulle ha en egen produktion som skulle försörja alla byns invånare, så att vi varken skulle behöva ha att göra med NT-dominerade myndigheter eller NT-dominerade arbetsplatser för vår försörjning. Om vi sedan skulle behöva gå utanför byn för att importera vissa saker skulle det väl inte vara hela världen. Jag går ofta och handlar utan att pressas in i sociala situationer med NT.

Det här innebär att vi skulle behöva ett enormt startkapital in natura: marken, bostadshusen, produktionsmedlen. För detta skulle vi i princip redan behöva ha ett framgångsrikt företag när vi skulle börja bygga själva byn.

Med så många smarta hjärnor, torde det inte vara en omöjlighet att uppnå. Många av oss har nog tänkt i dessa banor. Det har i alla fall jag. Dock är det nog så, att det krävs att alla autister, har detta önskemål och så är det nog inte. Sen kan man fråga sig om vi själva hade trivts i den isoleringen i längden? Även om det är frustrerande med NT, är det ju också en slags "fascinerande" diskussionsämne på sitt sätt.

[Linnea Sandquist]

Jag tror att vi hade trivts med att ha den isolerade tillvaron som ett slags bas, även om vi hade kunnat få för oss att göra forsknings- eller nöjesresor in på NT:s territorium.

[Linnea Sandquist]

Henrik Fexeus beskriver i Konsten att läsa tankar att NT gestikulerar mindre än vanligt när de ljuger.

Autister gestikulerar mindre än NT.

En anledning till att NT tycker så illa om oss, skulle alltså kunna vara att de tycker att vi ser ut som storlögnare. Om de dessutom märker att vi är ärliga fast vi ser ut som sådana storlögnare, kanske det är ännu värre eftersom det då ännu mera är "något som inte stämmer" med oss.

[Linnea Sandquist]

Ytterligare en Fexeus-inspirerad teori om skillnader mellan oss och NT:

viewtopic.php?f=6&t=210

Om våra tanker formas på ett grundläggande annat sätt en deras, så är det inte konstigt att de har lika svårt att förstå oss som vi har att förstå dem.

Och eftersom de är i bred majoritet och eftersom vi inte genom några historiska/politiska omständigheter kan kompensera för det med maktmedel, upplever de att de har råd att behandla oss med större ressentiment än vad t.ex. män och kvinnor brukar uppleva sig ha råd att behandla varandra med.