Begreppen kung och diktator

[Linnea Sandquist]

Det här är första inlägget i den här avdelning. Jag ser det lite som så, att historieämnet är så extremt stort så att man inte vet var man ska börja, men nu är jag så pretto att jag faktiskt försöker börja skriva här ändå.

Begreppen "kung" och "diktator" har ju lite olika konnotationer idag.

Kungar figurerar ofta på den goda sidan i sagor och fantasy, där den rättmätige kungen ofta är en så bra härskare att han förmodligen styr bättre än den demokrati som hans regim aldrig kontrasteras mot. När kungen spårar ur, handlar det dessutom inte alltid om att han har drabbats av ett ondskefullt gudakomplex och är gravt korrumperad av makten, utan om att han blir manipulerad av någon skurk i sitt hov, varefter hans enda barn som är en dotter och denna dotters pojkvän oftast brukar kunna lösa den politiska kris som detta skapar utan att avsätta kungen. Dessutom finns bilden av den harmlöse moderna representationsmonarken.

Diktator, däremot, är ett ord som starkt associerar till ondska, förtryck och korruption, och när man talar om "diktatorer" eller "diktatur" dyker det automatiskt upp en bild av att det borde vara demokrati istället.

I Romarriket hade begreppen "kung" och "diktator" också olika konnotationer, men där var det kungarna som var de förtryckande monstren som inte brydde sig ett piss om vad som var bra för vanligt folk. En diktator var däremot en styresman under ett undantagstillstånd, som mycket väl kunde vara en god härskare.

Rom hade kungar långt tillbaka i tiden, men dessa blev avsatta. Den romerska republiken genomgick också en utveckling över tid: från att ha varit en renodlad adelsrepublik blev den så demokratisk som nu någon antik stadsstat kunde bli. Under republiken var folk på det klara med att de aldrig mer ville ha en kung, och sådana som Caesar och Augustus hade aldrig kunnat få den makt de fick om det hade uppfattats som att de var på väg att införa det kungadöme som vi så här i efterhand har en tendens att uppfatta det som att de gjorde. Före Caesar hade det förekommit tillfälligt diktatorstyre i Rom. Den förra diktatorn, Sulla, hade frivilligt lämnat tillbaka makten och återfört republiken till sitt normala skick, sedan han gjort vad han tyckte behövde göras.

Under den romerska kejsartiden uppfattades inte kejsarna som kungar annat än av vissa av sina mest inbitna motståndare. De härskade endast i ett slags förlängt undantagstillstånd, som gick att argumentera för att det var bra för Rom. Romarriket växte ju, och huvudstaden blev rikare. Intrigerna för att tillsätta efterträdare åt en död kejsare var inte heller de samma som i ett riktigt arvkungadöme. Företrädaren utsåg sin efterträdare, och sedan skulle senaten godkänna den nye kejsaren, alternativt gjorde armén en kupp och skaffade sig senatens godkännande i efterhand.

Senare föll Västrom, och i Östrom (Bysantinska riket) infördes systemet med purpurkammare, som var ett slags felande länk mellan det traditionella romerska systemet där företrädaren valde sin efterträdare och en mer typisk arvmonarki. Kejsarens barn (i praktiken främst sönerna) fick arvsrätt till tronen genom att födas i en speciell kammare, purpurkammaren, och att vara "purpurfödd" innebar en mycket hög status.

Sedan blev medeltiden och den tidigmoderna tiden monarkins storhetstid, och många av bilderna av den gode och rättmätige konungen som figurerar i modern fiktion kommer från den tidens propaganda. Eftersom man inte fick kritisera kungen var det t.ex. vanligt att man kritiserade dennes rådgivare om man skulle kritisera politiken.

[KimTalman]

Intressant att begrepp kan förändras så mycket över tid.
Jag antar att en diktator under det tidiga romarriket hade ungefär samma status som en välvillig överbefälhavare som tillsammans med en lojal förtrupp gjort statskupp i ett genomkorrumperat land med det uttalade syftet att "städa upp" och sedan införa demokrati av den liberala, västerländska sorten har idag.

[Linnea Sandquist]

Det skulle i något läge kunna finnas likheter.

Emellertid fanns möjligheten att införa tidsbegränsad diktatur också i konstitutionen, enligt liknande principer som undantagstillstånd under krigstid i modern lagstiftning. Diktatorn var i princip en ämbetsman som alla de inom ett "normalt" romerskt republikanskt styre, men eftersom han var så mäktig var det förstås extra viktigt att utse "rätt man för jobbet".

[Johannes Sandquist]

Jag antar att en diktator under det tidiga romarriket hade ungefär samma status som en välvillig överbefälhavare som tillsammans med en lojal förtrupp gjort statskupp i ett genomkorrumperat land med det uttalade syftet att "städa upp" och sedan införa demokrati av den liberala, västerländska sorten har idag.

Ett annat antikt fenomen som ligger nära det du beskriver Kim, är "tyrannerna" i de grekiska stadsstaterna. Där var en tyrann helt enkelt en härskare som störtat en konstitutionell regim i en stadsstat, ofta genom folkligt stöd vilket tillät honom att etablera sig som envåldshärskare. En tyrann var alltså en orättmätig härskare snarare än en orättfärdig förtryckare, som ordet tolkas som idag. Det är alltså ännu ett ord som bytt betydelse över tid.

Jämför också de två definitionerna av tyrann med Linneas beskrivning av "den gode konungen" som bara för dålig politik till följd av "onda rådgivare". I fiktion på det temat är det också vanligt att den onde rådgivaren har som slutmål att genomföra en statskupp för att själv öppet gripa makten och föra ännu mer dålig politik. Alltså vara en tyrann i både den ursprungliga och den nutida meningen. Där kan man se en föreställning om att en orättmätig härskare också är en orättfärdig sådan, medan en rättmätighärskare också förutsätts vara rättfärdig.

[Linnea Sandquist]

Tankarna bakom den föreställningen är väl dels att lagar i allmänhet och konstitutioner i synnerhet finns till och är som de är av något slags goda anledningar, och dels att en härskare som aktivt och rent av till ett högt pris sökt makten lättare skulle bli korrumperad av den, än en härskare som antingen inte sökt den alls eller åtminstone inte bildligt smutsat ned sina händer för att gripa den.

Vad de gamla grekerna kanske visste när de hyllade sina tyranner, var kanske att lagar i allmänhet och konstitutioner i synnerhet mycket väl kan finnas till för att konservera makt snarare än för att åstadkomma något allmänt bästa, hur det nu definieras.

I ett sådant läge är inte heller att ha fått makten till skänks exempelvis genom arv någonting som nödvändigtvis skyddar härskaren från att låta sig korrumperas av makten. Tvärtom, ifall härskaren (eller den härskande eliten) har uppfostrats till att se sig som störst, bäst och vackrast med ädlare blod än alla andra och en självklar rätt att regera. "Jag är bäst vad jag än gör" är ingen bra inställning för att skapa rättvisa.