Jag behöver en advokat!

[Linnea Sandquist]

Rymdfararen skriver:

"Jag är i mycket stort behov av en advokat, för jag har gripits misstänkt för mord och varit dum nog att berätta alla förmildrande omständigheter och annan kringhistorik för polisen istället för att bara tiga och vänta ut en möjlighet att rymma, så nu kommer jag att bli skickad på en rättspsykiatrisk undersökning, som förmodligen inte kommer att gå något vidare, eftersom det har hänt en del saker som inte riktigt är tekniskt möjliga enligt denna tids etablerade vetenskap.

Jag måste bli frikänd! Att hamna i fängelse vore väl en sak, men psykiatrin övervakas inte av Amnesty, så jag behöver en advokat som kan förklara att jag agerade i nödvärn samt skaffa fram expertvittnen som förklarar att mina utsagor inte är alltför orealistiska.

Normalt ska man ju presentera sig vid namn i sådana här lägen, men till saken hör att jag på grund av mina mycket speciella levnadsomständigheter inte riktigt vet vad jag heter i det här läget.

Jag föddes den 23 mars år 2023 (japp, det har strikt kronologiskt inte hänt än) av en morsa som fick något slags förlossningspsykos och med en farsa som inte var särskilt mycket bättre förberedd på att ta föräldraansvar. Min biologiska farsa sålde mig på bortbyting.net när jag var bara några veckor gammal. Sidan bortbyting.net är till för föräldrar som vill byta barn med varandra, och farsan tänkte att om han kunde byta mig mot en arbetsam tonåring var en del av hans och morsans problem lösta. Tanken från skaparna av bortbyting.net är att utbytande av icke uppskattade barn skulle leda till mer harmoniska familjeförhållanden, enligt principen "kaka söker maka" eller "lika barn leka bäst", men det missbrukas naturligtvis på en rad sätt, vilket jag har en hel del personliga erfarenheter av.

Köparen, min andra morsa, var en viss Delila Nötskal. Hos henne kallades jag för Bonnie. Delila hade ursprungligen en dotter som var femton år äldre än jag och en son som var sju år äldre än jag, men som hon mördade... typ imorgon.

Delilas specialitet var att medelst lögner och gifter få det till att hennes barn led av diverse sjukdomar och funktionsnedsättningar, både inför allmänheten och inför diverse vårdpersonal. Det sistnämnda innebar förstås diverse olika otäcka ingrepp. Detta beteendemönster kallas för Münchhausen by proxy. Hon använde sig också av stryk medelst stekspadar och galgar. Allt detta gjorde hon först mot sina biologiska barn, som alltså var mina första syskon, och sedan mot mig. Min andra morsa mördade alltså min förste bror, förgiftade honom för att bluffa att han dog av sjukdom, och sålde min första syster till min första farsa, givetvis inte utan att utsätta min första syster för en massa hot om vad hon skulle göra om hon fick veta att hon pratade bredvid mun eller var olydig.

Nå, när jag var 10 år hackade jag Delilas konton på goodmothersforsickchildren.com och bortbyting.net och fick veta både att jag inte var hennes biologiska dotter och om mina syskon och om mina biologiska föräldrar. Så jag gick till polisen, och de upplyste mig om att mitt "riktiga" förnamn, som mina första föräldrar tydligen hade fyllt i i någon blankett efter att jag blivit såld, var Rosa. Sedan skickade de mig till min första farsa och första morsa, utan att göra några fler ingripanden. Min första farsa hade redan sålt min första syster till min tredje farsa mot reda pengar, mer om det senare, så jag var enda barnet och sattes i arbete. Efter några få timmar kom min andra morsa och hämtade mig, klådde upp och skällde ut och hotade mig, svalt mig under några dagar och sålde mig sedan på bortbyting.net.

På det här viset fick jag två nya föräldrar och två nya syskon. Delila hade kommit på att hon kanske kunde vårdterra effektivare mot ett autistiskt barn, och köpte en 10-årig autistisk pojke mot mig som betalning. Min tredje morsa, andra farsa och andra syster (som var två år äldre än jag) hade väntat sig en normal flicka istället för min andre bror, men blev grymt besvikna. Först hoppades tredje morsan och andra farsan att jag bara var traumatiserad, men de blev mer och mer säkra på att jag verkligen hade de för dem så avskyvärda autistiska dragen. Hos dem hette jag Emma. Vid 11 års ålder såldes jag återigen på bortbyting.net.

Min fjärde morsa och min första medmorsa var ett lesbiskt och väldigt feministiskt sambopar, som kallade mig för Fanny. Min fjärde morsa sålde min tredje bror, som var jämnårig med mig, till min tredje morsa och andra farsa mot mig som betalning, eftersom det inte passade i hennes idé om den goda flatfeministiska familjegemenskapen att ha en son. Hon hade endast bott ihop med medmorsan i någon månad och hennes skilsmässa från sin sons far låg mellan ett och två år tillbaka i tiden. Medmorsan var en ganska tystlåten typ och inte så väldigt aktiv i min uppfostran, och jag tror inte att hon var någon starkt drivande kraft bakom barnbytet.

De två åren då jag bodde hos dem var de två lyckligaste under mitt liv på den här planeten, trots en del smolk i stil med att de försökte förbjuda mig att leka med pojkar trots att jag blev utfrusen av flickorna i den skola där jag gick då. Sedan separerade de, och min fjärde morsa började dejta en man och började plötsligt känna en stark saknad efter sin son (som hon tidigare hade skrutit med att hon inte saknade). Därför köpte hon tillbaka honom och betalade med mig och en rund summa pengar, varpå jag åter blev bortbytt tämligen omgående.

Min tredje farsa hade köpt min första syster och tillika andra medmorsa från min första farsa när hon var 17 år gammal. Med henne hade han, bortsett från ett antal aborterade foster, fått en dotter och en son, min tredje syster och min fjärde bror. Det var min fjärde bror, som endast var ett år gammal, som han hade sålt. Uppenbarligen tänkte sig autisthatarföräldrarna att de skulle börja på ny kula med ett yngre barn, och min tredje farsa tänkte sig att både jag och min tredje syster (som var två år yngre än jag) skulle bli hans sexslavar. Han hade inte heller tänkt ha den i sammanhanget goda smaken att vänta tills vi fyllt 15. Nej, han var besviken för att jag inte var vackrare än jag var och bestämde att han skulle sälja både mig och min syster om vi inte blivit vackra nog vid 14 års ålder. Beträffande min tredje syster så löste det sig för min första syster genom att han våldtog henne redan innan jag fyllde 14.

I den familjen hette jag Clairy, efter en av huvudpersonerna i en av de få av farsans filmer som inte var porrfilmer. Huvudpersonen hade ungefär samma hårfärg som jag.

Sedan var det då min 14-års-dag, och jag gruvade mig förskräckligt för att antingen bli våldtagen av min tredje farsa eller bli såld till någon annan våldtäktsfarsa eller Münchhausen by Proxy-morsa, men min första och tredje syster gav mig en fantastisk födelsedagspresent: de hjälpte mig att rymma!

När jag väl hade kommit iväg såg jag till att ta mig riktigt långt bort: jag smög iväg på ett rymdskepp som skulle till Mars för att förbereda för mänsklig kolonisering av den planeten. Uppskjutningen skedde den 25 mars 2037 och lyckligtvis var det ingen som upptäckte mig förrän det var för sent att vända om. Rymdfararna kom från olika länder, och det talades svenska, engelska och franska på rymdskeppet. Det fanns en kvinnlig tolk som var mycket intelligent och som kunde fem språk flytande och som alla på rymdskeppet beundrade. Jag och hon var de enda tjejerna på rymdskeppet, som också innehöll ett tiotal män med olika expertkunskaper. På rymdskeppet kallade jag mig för Koppar (samma princip som "Clairy": min kopparröda hårfärg).

I alla fall, när vi kom fram till Mars upptäckte vi att det redan fanns en liten koloni där, utomjordingar av en sort som kallas för diriler. De hade tagit sig dit för att få vara ifred från en statsmakt: Skejadiril-imperiet. "Skeja" betyder ungefär "himmel" eller "rymd", och kommer av att ursprunget till Skejadiril-imperiet hette Garr-u-Tiva-u-Skeja, vilket betyder "Land och Hav och Himmel". Sedan förlorade de sin huvudplanet, den som var "Land och Hav", i en kosmisk katastrof.

Även om dirilerna är herrefolket i Skejadiril-imperiet är de långt ifrån de enda intelligenta varelserna i de stjärnhopar som imperiet råder över. Det finns tenoriner, som är någon sorts rymdalver som innan de blev underkuvade varit både allierade och ärkefiender med dirilerna, och malpyorna som var allierade till dirilerna och tenorinerna innan dessa rök ihop i ett stort krig, och betralerna, blubeverna och olotimerna som alla haft något mer demokratiska styrelseskick, samt ruggaterna, nölvoiderna och hukillorna som varit underkuvade under olika av de sex andra arterna under en längre tid i historien. Malpyorna, blubeverna och olotimerna är mycket olika människorna. Olotimerna ser ut som jättespindlar från någon fantasyhistoria.

Dirilerna är köttätare som nu för tiden får det mesta av sitt kött från cellodlingar. Ända sedan långt innan de uppfann rymdteknik har de varit enade i ett kejsardöme, som tillkommit genom att en synnerligen strategisk naturresurs, ljuseter, fanns på en enda plats på planeten och var lätt att monopolisera. Ljusetern förblev en strategisk resurs även under rymdåldern, eftersom den med rätt teknik gör det möjligt att resa fortare än ljuset.

Så, vi kom alltså till en liten koloni av diriler som hade flytt från diktatur och inbördeskrig, tvärs över Vintergatan och till vårt solsystem. Skejadirilimperiet ligger i nedre Scutum-Centaurus, visserligen i samma galax som vi men ändå över 50 000 ljusår bort. Dirilerna tog oss tillfånga, och en av dem tuggade sönder mitt älsklingsgosedjur som följt med mig hela vägen från Delila Nötskal.

Nåja, några veckor senare kom en rymdflotta från Skeja-Diril-imperiet och tog såväl oss som våra tillfångatagare till fånga. Dirilerna från kolonin blev torterade, men vi människor kom ganska lindrigt undan, sedan våra nya tillfångatagare skannat våra kroppar och upptäckt att vi inte var tenoriner eller någon annan sorts varelser som de var vana att tillerkänna juridiskt ansvar. Eftersom deras skepp var tankat med ljuseter, förde de oss utan några större svårigheter till Skejadiril-imperiet på bara två veckor. Där levde vi i tre år (jordisk tid) i ett laboratorium som något slags blandning av intervjupersoner och försöksdjur. Det var inte fullt så hemskt som det kanske låter. Jämfört med Delilas medicinska övergrepp var dirilernas experiment synnerligen milda.

Sedan intensifierades inbördeskriget, som hade många falanger. En av dem bestod av olika sorters icke-diriler som ville slå sig fria från dirilerna, och de angrep labbet och tillfångatog/befriade oss människor. Dessutom värvade de en av männen från Jorden som något slags elitpilot. Jag vet, fullständigt osannolikt. I alla fall, till att börja med sympatiserade jag med dem, men efter något halvår hade de den dåliga smaken att tortera ett tillfångataget dirilbefäl med sjukhusutrustning, och då kom jag naturligtvis att tänka på allt som Delila hade gjort mot mig och tyckte synd om fången. Så jag rymde med honom, varpå han med mig i släptåg bytte sida från... Äsch, det blir för långdraget att förklara alla de här turerna.

I alla fall, jag blev en rymdkrigare som kämpade för den minst osympatiska sidan i ett interndirilskt tronföljdskrig, och fick ett nytt namn, Zeratisva. Ungefär femton jordår sedan min resa till mars skickades jag av kejsaren som jag hjälpt till att sätta på tronen på en expedition för att leta efter ljuseter relativt nära det här solsystemet, och då alltså till och med på andra sidan det här solsystemet i förhållande till Skejadiril-imperiet. På vägen blev vi jagade av ett fientligt rymdskepp, möjligen till och med det som en av mina mänskliga kamrater från Mars var med och körde, och blev tvungna att drullåka farligt nära det svarta hålet i Vintergatans mitt för att skaka av oss dem.

Vårt rymdskepp blev ganska medtaget, men våra tekniker lyckades i stort sett laga allt utom klädlagningsroboten. Vad vi inte visste var att vi hade färdats bakåt i tiden!

Sedan kom vi då till det här solsystemet, och de andra gick med på att ge mig permission i en vecka för att besöka mina fem föräldrahem. De landade rymdskeppet på Månen och lät mig åka i en rymdkapsel till Jorden.

Tyvärr var jag korkad nog att erkänna för polisen att jag först hade tänkt döda alla mina sju föräldrar som hämnd, men sedan fick jag veta att jag hade råkat resa i tiden till före min egen födelse, och det var faktiskt inte som hämnd för någonting som ännu inte har hänt, utan för att rädda livet på min förste bror som jag dödade den där ondskefulla satmaran Delila med min laserpistol. För att rädda livet på honom och för att rädda min första syster från åratal av misshandel och våldtäkter.

Jag väntade mig inte att polisen skulle komma så snabbt. Visserligen var mitt sätt att bryta upp dörren ganska ljudligt (jag kapade såväl låskolven som gångjärnen på dörren med laserpistolen och lät den falla - jag blev tvungen att kasta mig baklänges för att inte få den i huvudet), och mina båda första syskon skrek förskräckligt. Fast skrik från det hållet har ju aldrig varit någonting som polisen har prioriterat, och jag trodde faktiskt att det tog en viss tid för dem att rycka ut även i mer prioriterade fall än barnmisshandelsfall. Ändå kom det inrusande två poliser med dragna pistoler så fort jag hade skjutit Delila.

Mina utomjordiska vänner skulle ha blivit både förvånade och besvikna om de såg hur lätt jag lät mig besegras av två primitiva svenska snutar, men jag var fysiskt utmattad och dessutom tvekade jag faktiskt att skjuta poliserna. De var ju oskyldiga civilister av min egen art, och dessutom ville jag inte att mina syskon skulle behöva bevittna en massaker. Men jag svär, Delila förtjänade att dö och det gjorde inte hennes son.

[Linnea Sandquist]

Det är klockan fyra på natten. Rymdfararen sitter i sin cell i häktet, på knä bredvid sängen med händerna sträckta framåt och uppåt.

Rymdfararen: Zera, hjälp mig, jag är så rädd, för de säger att jag ska bli skickad på rättspsyk. Zera, jag är tacksam att du lät mig rädda Balder och Esmeralda, men nu skulle jag behöva att du skickar någon att rädda mig. Glöm inte att du kan göra det! Du är ljuseterns, tänkandets, känslornas, vishetens, galenskapens, fruktbarhetens, livets och dödens gudinna och så gott som allsmäktig, och jag kommer att tacka dig. Det lovar jag. Om du bara joxar lite litegrann med människornas sinnen så att jag blir frikänd och frigiven och slipper bli torterad först, så kommer jag att tänka på dig och tacka dig varje dag. Varje morgon, varje dag och varje kväll. Snälla!

Låter händerna sjunka till knäet och sänker blicken.



Rymdfararen: Vad skulle jag ha gjort? Har jag inte gjort precis som du ville? Det är faktiskt inte rättvist att du riggar tillvaron på det sätt som du gör, med att först bara låta en massa ondska hållas och sedan martyrer och en massa hämnd och någon postum upprättelse, och sedan ett till varv av ondska och martyrer och hämnd, och sedan ett till, och ett till och ett till. Kan du inte... kan du inte bara låta folk vara lyckliga och se deras lycka som ett tack?

Torkar tårar.

Rymdfararen: Fast nu är jag kanske orättvis. Du skickade mig ju faktiskt bakåt i tiden för att rätta till en del av det som var fel, istället för att låta det hända som jag minns det och sedan dra igång någon händelsekedja som leder till ett rymdkrig där dirilerna får utlåna Jorden på samma sätt som de gjorde med Exys. Förlåt, Zera! Jag vill inte bli martyr, men om jag blir det är det ändå bättre än den verklighet som jag kommer ifrån.

[Linnea Sandquist]

Samma natt/morgon. Rymdfararen skriver:

Det här är ett hemligt dokument som polisen, åklagaren och rättspsykiatrikern (förhoppningsvis) inte ska få se. Min advokat får förvara det och plocka fram det i händelse av min frigivning, min död, en rymdinvasion eller att mänskligheten får diplomatisk kontakt med Skejadiril-imperiet. Det får gälla som mitt testamente.

Om jag mot förmodan äger någonting av värde på den här planeten när jag dör, vill jag att arvet ska gå till Esmeralda Nötskal. Låt vara att jag bara är någon läskig typ för henne i den här delen av verkligheten, men i den förra verkligheten hjälpte hon mig att fly från att bli antingen våldtagen eller såld. Jag har visserligen kommit fram till att det vore fel att hämnas för någonting jag kronologiskt inte har blivit utsatt för, men att belöna någon är ju en annan sak.

Och jag fick verkligen en andra chans som inte förunnas de flesta slavbarn och barnmisshandelsoffer. Att komma långt bort från alltsammans, slippa både misshandeln och att låtsas att allt är frid och fröjd i något slags fredligt umgänge med förövarna i något slags efteråt och sedan komma tillbaka med möjlighet att faktiskt stoppa en sådan skit en gång för alla. Det måste vara värt någonting!

Anledningen till att jag skriver detta är dock inte i första hand att jag oroar mig över att allmänna arvsfonden eller, mindre sannolikt, mina inte alltför värdiga biologiska föräldrar ska lägga beslag på något arv. Anledningen är att jag vill berätta om historien om Aromrams dolk och planeterna Garrutivas och Exys undergång.

Garrutiva var alltså hemplanet till dirilerna och Exys var hemplanet till tenorinerna och ruggaterna, och det här hände för omkring 700 år sedan.

På Garrutiva regerade en kejsare som hade kommit upp ur Måneterklyftan. Måneterklyftan var Garrutivas ljuseterkälla, den heligaste platsen i kulten av gudinnan Zera och navet i dirilernas civilisation. Varje gång en kejsare dog kastade man ned kroppen i Måneterklyftan samt utsåg hundra tänkbara efterträdare, vanligen söner och sonsöner till den döde kejsaren. Dessa hoppade eller knuffades ned i Måneterklyftan. Detta ledde vanligen till att 99 prinsar dog och en klättrade upp och utsågs till kejsare, men det finns också fall där två överlevde och antingen utkämpade en episk envig om tronen eller regerade tillsammans, och fall där alla prinsarna dog så att världsrådet (ett råd utsett av kejsaren; bestod av höga militära befäl, höga präster, framstående vetenskapsmän och viktiga tekniker) såg sig tvungna att utse ytterligare hundra tronpretendenter.

Sedan de kommit igång med rymdfart utvann dirilerna också en massa ljuseter på Garrutivas måne, som en gång varit två månar som krockat med varandra, varpå en månflisa fullsmockad med ljuseter hade landat på Garrutiva och givit upphov till Måneterklyftan. Att det fanns stora öppna ljuseterkällor både på planeten och på månen, sedan dirilerna börjat hacka fram tidigare dolda ljuseterkällor på månen, ledde till att det skapades farliga spänningsfält. Japp, miljöförstöring helt enkelt.

På Exys regerade också ett kungahus. Där fanns det flera kungar och drottningar, i och med att det fanns dyrbara tekniker för att bromsa åldrandet så att man hade fyra eller mot slutet fem regerande kungapar från olika generationer. Tenorinerna och ruggaterna hade ingen sådan ljuseterkälla som Måneterklyftan, men däremot hade de kroppslig alstring av ljuseter, och ekonomin gick ihop genom att tenorinerna födde upp ruggater och i princip sög ut dem på livskraft.

Tenorinerna hade haft ett system med demokratiskt valda statsbildningar sammanbundna av diverse internationella organisationer och ett gemensamt bankväsende (känns det igen?), men deras världsbank hade kuppat till sig makten och börjat förtrycka tenorinerna så att de gjorde uppror. Rebellerna lyckades avsätta bankmagnaterna, men inte enas med varandra, så det blev ett långt kaotiskt inbördeskrig med postapokalyptiskt kaos. Sedan lyckades ett kungapar ena planeten, varefter Exys blev ett av de sex dominerande imperierna i Nedre Scutum Centaurus.

Det finns naturligtvis hur mycket fakta som helst att grotta ned sig i, varav mycket är mer eller mindre nödvändigt för att förklara vad som faktiskt hände. Dirilerna och tenorinerna hade helt olika lagstiftning för exempelvis äktenskap, arvsrätt och efternamn eller motsvarande. Dirilerna hade/har också en sedvänja där familjer samlar på sig ett stort antal dolkar som symboliserar olika personer eller relationer - ett system som skulle förtjäna att beskrivas mer ingående för att göra den här historien begriplig. Men samtidigt vill jag ju komma till saken någon gång.

En syster till Zeras överstepräst födde en son, och hon och hennes man skaffade fram en dolk som skulle tillhöra sonen, Aromram. På något vis övertalade Aronrams morsa hans morbror översteprästen att övertala Zera att välsigna dolken för att säkerställa att Aromram skulle få honor att gifta sig med. Men naturligtvis hade Zera och Aromrams morsa helt olika syften med det här välsignelsen.

Och naturligtvis hinner det bli morgon här innan jag har kommit in på någonting meningsfullt. Det här får nog bli en text i flera delar...

Rymdfararen viker ihop pappret, gömmer det under huvudkudden och lägger sig i sängen och antingen sover eller låtsas sova.