Ivanhoe

[Linnea Sandquist]

Ivanhoe skrevs år 1820 av Walter Scott (1771-1832). Det är en engelsk riddarhistoria som har fått erkännandet som klassiker och på vilken det har gjorts flera filmatiseringar, av vilka jag recenserar tre i en annan tråd.

Boken finns i flera översättningar. Jag har tillgång till två och har tidigare läst ytterligare en tredje. Alla dessa tre översättningar är mer eller mindre reviderade. Den jag främst använder mig av är från Bonniers boktryckeri 1963. Den som jag främst kompletterar med är av Hugo Hultenberg 1912.

Jag har läst och analyserat den här boken flera gånger, vilket bör betraktas som ett gott betyg. I stort sett är den bra, och bristerna är också intressanta.

Ivanhoe utspelar sig i samma värld som Robin Hood-legenden har utspelat sig i sedan 1800-talet och i vissa versioner ännu tidigare: Ett England med en frånvarande Rikard Lejonhjärta som kung, ett vanstyre som antas komma att lättas vid dennes hemkomst och en etnisk konflikt mellan saxare och normander. Historiskt sett var det Rikards farmorsfar Henrik I som skapade fred mellan saxare och normander, men i Robin Hood och Ivanhoe är det Rikard Lejonhjärta som gör det.

Den här bokens handling kommer att ta mycket lång tid att redogöra för, om jag gör på det detaljerade sätt på vilket jag brukar redogöra för handlingen i filmer och böcker i mina recensioner. Detta frustrerar mig, eftersom jag vill komma igång med bok/film-jämförelsen, så kanske försöker jag tänka ut ett snabbare sätt att recensera boken samt att i den andra tråden recensera klart 1997 års seriefilmatisering.

[Linnea Sandquist]

Boken är egentligen inte särskilt tjock. Originalet torde väl ha varit något tjockare än översättningarna, eftersom de är reviderade, men inte så mycket, för då skulle innehållet i översättningarna vara mindre likartat än vad det faktiskt är. Handlingen är emellertid anmärkningsvärt spretig i förhållande till textutrymmet.

Ytligt sett går det att få känslan av att persongalleriet trots allt är ganska litet, men då har man inte räknat in ett mycket stort antal namngivna men ytligt skildrade män, som på olika subtila vis bidrar till spretigheten i handlingen. Emellertid finns det endast fem namngivna kvinnor, varav tre är av betydelse för handlingen.

För att korta ner redogörelsen för handlingen något, börjar jag med att presentera hjälten och de två värsta skurkarna.

Wilfred av Ivanhoe är förskjuten son till Cedric saxaren. Han blev från början utkastad för att han hade en kärleksaffär med dennes skyddsling Rowena, men Cedric blev ytterligare förbannad på honom när han gick i tjänst hos Rikard Lejonhjärta, som gav honom den förläning som boken har namn efter men inte alls utspelar sig i: Ivanhoe. Cedric tycker att saxiska ädlingar ska bojkotta normandiska kungligheter och försöker återskapa en saxisk kungaätt genom att gifta ihop de saxiska kungaättlingarna Rowena och Athelstane, ett projekt som av oklar anledning drar ut på tiden. Wilfred installerade sig aldrig som baron av Ivanhoe, utan följde med Rikard Lejonhjärta i Tredje korståget, och handlingen börjar när Wilfred kommer tillbaka till England. Wilfred är en mycket skicklig torneringskämpe.

Brian de Bois-Gilbert är en dekadent tempelriddare som brukar komma undan med det mesta eftersom han har dödat trehundra saracener. Trots att han är en tempelriddare och att han lever på 1100-talet, tror han inte på himmel och helvete. Av någon anledning tycker han värre om judar än muslimer. Han har två muslimska slavar vid namn Hamset och Abdallah som, för övrigt i likhet med Rowenas kammarjungfru Elgitha, har en tendens att dyka upp och försvinna på konstiga sätt utan att någon reagerar på det. Brian de Bois-Gilbert och Wilfred av Ivanhoe är av oklara skäl personliga ovänner redan när boken börjar. Det antyds att det möjligen har att göra med de politiska förvecklingarna mellan Rikard Lejonhjärta och kung Filip av Frankrike, i vilka Tempelherreorden står på kung Filips sida. I nuläget hör Brian de Bois-Gilbert till prins Johans främsta riddare.

Ja, trots den typiska Robin Hood-tonen på beskrivningarna av prins Johan och kung Rikard, heter prinsen i båda de översättningar jag har tillgång till Johan (som blivande kung Johan utan land), inte John som brukligt i Robin Hood-sammanhang.

Reginald Front de Boeuf är en normandisk baron som är ute efter pengar och landområden och inte drar sig för att bruka våld för att få det. I kung Rikards och riddar Wilfreds frånvaro har prins Johan förlänat Ivanhoe åt honom. Reginald Front de Boeuf är vid sidan om Filip Malvoisin en avskydd granne till Cedric saxaren. Både Reginald Front de Boeuf och Filip Malvoisin hör till prins Johans främsta riddare.

De normandiska adelsmännen har en tendens att kallas vid sina ättenamn på samma sätt som borgerliga 1800-talsmän kallades vid sina efternamn. Alltså Bois-Gilbert för Brian de Bois-Gilbert, Front de Boeuf för Reginald Front de Boeuf, De Bracy för Maurice de Bracy och Malvoisin för Filip Malvoisin. Filip Malviosin har också en bror vid namn Albert Malvoisin som är tempelriddare.

Boken börjar med att Cedrics narr Wamba och svinaherde Gurth är ute med en svinhjord och hunden Snappopp, som fått klorna stympade av en skogvaktare - oklart om skogvaktaren arbetade för Filip Malvoisin, Reginald Front de Boeuf eller prins Johan. Wamba och Gurth möter Brian de Bois-Gilbert, Hamset, Abdallah och några cisterciensermunkar och ett par tempelväpnare.

Den främste av munkarna är prior Aymer av Jorvaulx. I översättningen från 1912 omtalas klostret vid ett tillfälle med det mer uttalbara namnet Jorvala. Det framgår senare att klostret har namn efter sitt skyddshelgon, Maria av Jorvaulx.

Fortsättning följer...

[Linnea Sandquist]

Spoilervarning! Brian de Bois-Gilbert går ut hårt som osympatisk, genom att försöka piska Gurth för att denne inte vill beskriva vägen hem till Cedric, men Aymer går emellan och stoppar honom. Wamba ger följet en felaktig vägbeskrivning. Sedan möter dock Bois-Gilbert, Aymer och deras följe Wilfred förklädd till en enkel pilgrim, som visar dem rätt väg. Bois-Gilbert känner inte igen Wilfred.

Sedan kommer alltså Bois-Gilbert, Aymer och Wilfred hem till Cedric med en grupp för handlingen mindre betydelsefulla figurer. Dit kommer även en jude, Isak från York, som till Bois-Gilberts stora missnöje söker skydd från ett oväder.

Hemma hos Cedric finns en av berättelsens två vansinnigt vackra kvinnor, Rowena. Rowena och Rebecka, Isaks dotter som kommer med något senare i handlingen, är samma sorts tematiska gestalter som Sköna Helena i den grekiska mytologin, Esmeralda i Ringaren i Notre-Dame och Arwen och Galadriel i Trilogin om Härskarringen.

Rowena är blond, blåögd och något längre än det kvinnliga genomsnittet. Rebecka är svarthårig, svartögd, brunhyad och har en exotisk klädstil som påstås vara vanlig bland judinnor. Det är något av ett objektivt faktum att de är de vackraste kvinnorna i England och kanske hela världen, alla män blir betagna av att se dem och alla andra kvinnor tycks förlora sin kvinnliga tjuskraft i deras närvaro.

Den anonyme pilgrimen, som ingen känner igen, och tempelriddaren diskuterar ett tornerspel där Wilfred av Ivanhoe besegrade tempelriddaren vid Acre. Bois-Gilbert uttrycker en önskan om att få spöa Wilfred i den kommande torneringen i Ashby.

Wilfred och Rowena träffas i enrum och Rowena, som fortfarande inte känner igen honom, frågar ut pilgrimen om Wilfred. Wilfred fortsätter att låtsas vara någon annan när han svarar.

Tidigt nästa morgon väcker Wilfred Isak, och säger att han har hört Bois-Gilbert planera med sina muslimska slavar att de ska röva bort Isak och ta honom till Front de Boeufs eller Filip Malvoisins slott. Wilfred sticker med Isak och Gurth, till vilken han har viskat vem han är. Isak är tacksam och ordnar en häst och en rustning på kredit åt Wilfred hos en av sina judiska vänner.

Sedan kommer torneringen i Ashby. Där finns fem riddare uppställda som vanliga deltagare måste besegra en efter en för att vinna torneringens första dag och få utse en kärleks- och skönhetsdrottning, alltså nästa dags prisutdelerska. Tre dessa riddare är Brian de Bois-Gilbert, Reginald Front de Boeuf och Filip Malvoisin. De båda andra är figurer som inte nämns någon annanstans i boken. En av dem är för övrigt johannit. Prins Johan, som håller i tornerspelet, är allierad med både Tempelherreorden och Johanniterorden.

Vid sin sida på läktaren har prins Johan sin rådgivare Valdemar Fitzurse och sin soldenärkapten Maurice de Bracy. Maurice de Bracy är en relativt ung riddare som får stor betydelse för handlingen senare.

Wilfred av Ivanhoe, nu under täcknamnet Destichado, besegrar prins Johans fem uppställda riddare, vilket innebär att han både får utse Rowena till kärleks- och skönhetsdrottning (fast prins Johan föreslog att han skulle utse Alicia, dotter till Valdemar Fitzurse) och att han får pengar av sina motståndare så att han kan betala judarna.

Gurth går för och betalar åt Wilfred. Isak tar emot pengarna, men Rebecka ger pengar till Gurth och Wilfred, och på tillbakavägen håller Gurth på att bli rånad av Robin Hood och hans män. Efter några om och men låter de dock Gurth löpa med pengarna.

På torneringens andra dag är det en stor skenstrid mellan två lag, ett som leds av Destichado och ett som leds av Brian de Bois-Gilbert. I Destichados lag finns bland andra en annan anonym riddare, som kallas den Svarte Lättingen och som långt senare visar sig vara kung Rikard. I Brian de Bois-Gilberts lag finns bland andra Reginald Front de Boeuf, Maurice de Bracy och Rowenas fästman Athelstane.

Just det, den saxiske kungaättlingen Athelstane slåss i det normandiska laget! Anledningen till det är konstigt nog att han ogillar att Destichado utsåg Rowena till kärleks- och skönhetsdrottning. Detta är märkligt. Om man har seden att en riddare som vinner ett tornerspel ska utse en av damerna på läktaren till kärleks- och skönhetsdrottning, kan det väl inte ses som någonting negativt eller opassande att han gör det? Då skulle man ju inte ha en sådan sedvänja! Möjligen kan det här tolkas som en kulturkrock mellan saxare och normander, men det är i så fall lite märkligt att saxarna kan vara så okunniga om normandisk kultur.

Det görs klart att skillnaden mellan skenstrider och riktiga strider inte var så stor. Mycket grovt våld var tillåtet.

Fortsättning följer...

[Linnea Sandquist]

Fortfarande spoilervarning!

Destichado blir hårt trängd av Bois-Gilbert, Front de Boeuf och Athelstane, men räddad av den Svarte Lättingen, som sticker före prisutdelningen. Destichado utropas till segrare, tar av sig hjälmen för att ta emot segerkransen och blir därmed avslöjad som Wilfred av Ivanhoe. Vad som är än mer dramatiskt, är dock att han faller ihop på grund av en allvarlig skada som han fått av en lans någon gång under striden.

Cedric tänker hjälpa Wilfred trots att han fortfarande är arg på honom, men gör ett dröjsmål i ett försök att vara diskret. Judarna tar hand om Wilfred. Rebecka är läkekunnig. Cedric tillfångatar och binder Gurth.

Robin Hood vinner en bågskyttetävling mot prins Johans skogvaktare Hubert, och prins Johan håller en bankett som blir misslyckad för samtliga deltagare. Prins Johan planerar att gifta ihop Rowena med Maurice de Bracy, Cedric och Athelstane planerar att förekomma honom i detta, och De Bracy, Brian-Gilbert och Front de Boeuf planerar att förekomma dem in förekommandet.

I den här fasen av handlingen kallas Robin Hood vid täcknamnet Locksley, och avslöjar sitt rätta namn först framåt slutet. Broder Tuck har ett liknande alias, "klerken av Copmanhurst". Kung Rikard och broder Tuck super under alias, sedan Rikard av en händelse kommit till Tucks eremitcell.

Cedric ger sig av tillbaka mot sin stora gård Rotherwood tillsammans med Rowena och Athelstane, fången Gurth och en skara tjänare varav fyra är namngivna: Wamba, Elgitha, Oswald och Hundibert. På vägen möter de judarna, som blivit dumpade på vägen till York av sina lejda följeslagare och som har Wilfred gömd i en hästbår. Judarna ber om hjälp, och Rebecka avslöjar för Rowena att sjuklingen i hästbåren är någon som hon förväntar sig att Rowena bryr sig om och refererar till honom som "han", men ingen lägger ihop två och två att det är Wilfred. Athelstane vill inte att de ska ta med sig judarna, men på Rowenas inrådan går Cedric med på att göra det ändå.

När Cedrics följe har tagit med sig judarna, blir hela följet överfallna av de tre ökända skurkriddarna med följe, utklädda till saxiska fredlösa. Cedric, Rowena, Athelstane, Isak, Rebecka, Wilfred, Oswald, Hundibert och troligen även Elgitha tas tillfånga. Gurth och Wamba kommer undan.

Fortsättning följer...

[Linnea Sandquist]

Fortfarande spoilervarning!

Skurkriddarna för sina fångar till Torquilstone. Maurice de Bracy är den ende som vem judarna smugglar, och bestämmer sig för att beskydda Wilfred tills vidare.

Wamba och Gurth träffar Robin Hood, som sammankallar sina män, inklusive broder Tuck. Med broder Tuck kommer också kung Rikard (som ingen vet är kung Rikard). De planerar att rädda fångarna från Torquilstone.

Reginald Front de Boeuf hotar med att tortera Isak för att få hans pengar, varvid Isak ber att få skicka Rebecka till York för att hämta pengarna, varpå Reginald talar om att han har gett Rebecka till Brian de Bois-Gilbert. Reginald går inte med på att tvinga Brian att släppa Rebecka, och Isak blir förbannad och förklarar med många upprörda ord att han inte tänker ge Reginald några pengar hur mycket denne än torterar honom. Front de Boeuf blir avbruten av en hornstöt.

De Bracy friar till Rowena, som nobbar honom, varpå han försöker utpressa henne att gifta sig med honom genom att hota med att avslöja Ivanhoe för de andra skurkriddarna så att de kan döda honom samt genom att antyda att de också skulle döda Cedric annars, varpå Rowena börjar gråta, och De Bracy tycker att det är jobbigt och går iväg.

Rebecka blir inlåst i ett tornrum, där hon träffar den tredje för handlingen betydelsefulla kvinnan: Urfried, tidigare Ulrika.

Urfried är en ful gammal gumma som varit Front-de-Boeufs vansinnigt vackra älskarinna och dessförinnan hans fars sexslavinna. Ulrika var dotter till en saxisk herre av Torquilstone, och Front de Boeuf den äldre dödade hennes far och bröder. Det var i samband med det Ulrikas namn ändrades: alla skulle tro att den lilla flickan var död. Senare dödade Reginald Front de Boeuf sin far, någonting som Walter Scott är arg på honom för, med hjälp och uppmuntran från Urfried. Det mesta av det här framgår först senare i handlingen. Urfried säger några otrevliga saker och går iväg.

Brian de Bois-Gilbert kommer och försöker muta Rebecka till att bli hans älskarinna, vilket Rebecka tolkar som ett frieri och nobbar honom med hänvisning till att de har olika religioner. Bois-Gilbert förklarar att han är en tempelriddare och att det därför aldrig var frågan om något äktenskap, samt hotar med att våldta Rebecka och ber henne återigen att hon ska ge sig till honom frivilligt samt lägger till att han helst vill att hon ska omvända sig till kristendomen också.

Rebecka klättrar upp i ett fönster och hotar med att kasta sig ut mot en säker död. Bois-Gilbert lovar att han inte ska göra henne någonting och hävdar att han trots sina många synder alltid håller sitt ord, samt berättar en historia om att han innan han blev tempelriddare uppvaktade en dam som sedan gifte sig med en annan man, vilket han tycker ska förklara varför han är elak mot kvinnor.

Han blir avbruten i en fortsatt monolog om sin tillvaro som högt uppsatt tempelriddare av samma hornstöt som avbröt Front de Boeuf i tortyren av Isak, varpå skurkriddarna samlas i ett annat rum.

Fortsättning följer...

[Linnea Sandquist]

Fortfarande spoilervarning!

Skurkriddarna har fått ett brev från dem som avser att rädda Cedric med följe, och Front de Boeuf gör bedömningen att de fredlösa är så många och farliga att skurkriddarna behöver förstärkning. För att vinna tid skriver Bois-Gilbert, som är den ende av skurkriddarna som är skrivkunnig, ett svarsbrev där han påstår att de tänker döda Cedric och Athelstane och att de vill ha in en präst som kan bikta fångarna.

Wamba tar sig in utklädd till munk och byter kläder med Cedric. Cedric vill först att Wamba ska byta kläder med Athelstane istället, men varken Wamba eller Athelstane går med på det. På vägen ut träffar Cedric Urfried, som avslöjar sig som Ulrika och lovar att sabotera borgens försvar inifrån. Front de Boeuf ger Cedric, som han tror är munken, ett brev som han vill att denne ska ta till Filip Malvoisin. Wamba/Cedric-munken uppges komma från ett kloster som Front de Boeuf tycker illa om, Sankt Witholds kloster som domineras av saxare, och Front de Boeuf hotar med att döda de andra munkarna där.

Urfried har släppt ut Rebecka ur tornrummet, och hon är nu hos Wilfred i rummet där Maurice de Bracys män har gömt denne. Rebecka är ofrivilligt förälskad i Wilfred. Wilfred tycker precis som alla andra att Rebecka är förtjusande, men han döljer det extremt väl. Som vi vet är Wilfred bra på att dölja den sortens känslor när han vill det - han gav sig ju inte till känna för Rowena, fast det är ett etablerat faktum boken igenom att de två är kära i varandra.

En lång strid utbryter i flera turer. Urfried, som nu återtagit sin identitet som Ulrika, tänder eld på borgen inifrån. Front de Boeuf blir sårad och brinner sedan inne tillsammans med Ulrika, och håller en monolog som Walter Scott anser sig hindrad att skriva klart av religiösa skäl, eftersom han hädar för mycket. Vad jag då undrar är om Reginald Front de Boeuf blir allmänt vulgär, eller om han lyckas samla sig och hålla ett bra dödstal som skulle kunna påverka läsare i en riktning som Walter Scott inte vill.

Maurice de Bracy blir tillfångatagen av Rikard Lejonhjärta. Brian de Bois-Gilbert rövar med sig Rebecka och flyr med de sista resterna av Torquilstones försvarare, och klubbar på vägen ned Athelstane, som misstar Rebecka för Rowena.

Fortsättning följer...

[Linnea Sandquist]

Fortfarande spoilervarning!

Segrarna samlas i Robin Hoods glänta, där även prior Aymer finns som fånge hos de fredlösa. Cedric friger Gurth (vet inte om det framgått uttryckligen i den här alltför långa recensionen att Gurth var träl innan, men så var det i alla fall), Rowena lovar de fredlösa att de ska få jaga på hennes mark, Rikard friger De Bracy, De Bracy ber Rowena om ursäkt och får ett svävande svar och ger sig sedan av, och det planeras inför Athelstanes begravning, då denne antas vara död.

Wilfred har skickats till ett kloster för fortsatt vård - det figurerar inte mindre än tre kloster i den här historien, eller fyra om man räknar tempelherrarnas preceptorium Templestowe.

Broder Tuck kommer med Isak som fånge och hävdar att han har döpt honom och hotar med att prygla honom när han protesterar. Rikard räddar Isak genom att vinna en knytnävstävling mot Tuck. Sedan sätter Robin Hood Isak och prior Aymer att bedöma den andres värde i lösensumma. När det kommer ut att Bois-Gilbert har Rebecka, jämkar Robin Hood på lösensummorna på villkor att Isak och Aymer hjälps åt att lösa ut henne. Aymer skriver ett brev, som Isak rider iväg med.

I Tempelstowe har Brian de Bois-Gilbert problem. Ett av problemen är i högsta grad självförvållat. Om vi återgår till den långrandiga dialog som jag redan varit mycket långrandig i sammanfattningen av i Torquilstone, så var Rebecka till att börja med faktiskt riktigt trevlig - men det var innan Bois-Gilbert hann presentera sig och framföra sitt ärende. Sedan dess har Rebecka skällt på honom så fort hon fått en syl i vädret mellan hans monologer, och hon har varit mycket konsekvent med att hon vill bli fri från honom. Bois-Gilbert är imponerad av Rebecka och vill i princip leva med henne, men börjar samtidigt tycka att det är jobbigt att bli utskälld av henne.

Det andra problemet är att Tempelherreordens stormästare Lucas de Beaumanoir har kommit till Tempelstowe, och är arg på Bois-Gilbert för några av hans tidigare förseelser, så Albert Malvoisin har gömt Bois-Gilbert och Rebecka i en avlägsen del av borgen för att slippa bråk, men nu är ju en viss jude på väg med att visst brev...

Lucas de Beaumanoir är inte en historisk person. I verkligheten hette Tempelherreordens stormästare i slutet av 1100-talet Gerard de Ridefort (1185-1189), Robert de Sablé (1191-1193) och Gilbert Erail (1193-1200).

Fortsättning följer...

[Linnea Sandquist]

Fortfarande spoilervarning!

Isak kommer med brevet till Lucas de Beaumanoir, som läser det och bokstavstolkar några detaljer i vad Aymer har skrivit som att Rebecka är en häxa som har förtrollat Brian de Bois-Gilbert. Han blir så upprörd över detta, att han mer eller mindre glömmer bort vad han var arg på Bois-Gilbert för innan. I alla fall får han reda på att båda är där, och han anser det vara klarlagt att minst en av dem, troligen då Rebecka, har begått en mycket grov försyndelse, eftersom Rebecka inte ska vara hos tempelriddarna i Tempelstowe.

Alltså drar han igång en häxprocess, som Walter Scott anser vara tidsenlig. Eftersom människor är människor och rättsväsendet inte fungerar idag, kan jag föreställa mig att han i stort sett har rätt. Om medeltida rättsprocesser gick till i enlighet med den tidens lärda höga principer, finns det dock uppenbara brister även utöver att en del av vittnena helt enkelt ljuger.

Varken Rebecka eller Bois-Gilbert får någon möjlighet att kalla egna vittnen, utan alla vittnen rotas fram av tempelriddarna Albert Malvoisin och Konrad Mont-Fitchet, som vill ha Rebecka fälld och Bois-Gilbert friad. Sambandet mellan Rebeckas påstådda magi och Bois-Gilberts påstådda allvarliga psykiska störning bara förutsätts utan att någon egentligen gör någonting för att bevisa det. Vit magi och ineffektiv magi var visserligen också olaglig, men hade i regel lägre straffsatser än effektiv svartkonst, vilket ingen reflekterar över.

Eftersom den här häxprocessen är ett justitiemord, blir Rebecka naturligtvis dömd till att brännas levande för trolldom, men Brian de Bois-Gilbert har smugglat till henne en lapp där hon ombeds att begära prövning genom tvekamp, vilket hon gör och detta beviljas.

Detta är nog den största trovärdighetsbristen i skildringen av rättegången mot Rebecka, eftersom Katolska Kyrkan var skeptisk till gudsdomar och Lucas de Beaumanoir faktiskt är den minst förvärldsligade prällen i boken.

Lucas de Beaumanoir utser Brian de Bois-Gilbert att kämpa för domstolen, vilket inte var vad denne tänkte sig. Rebecka får det enda icke illasinnade vittnet att lämna ett brev till Isak. Senare har hon och Bois-Gilbert sitt näst sista gräl. Under detta gräl säger hon sig vid ett tillfälle förlåta honom, men ironin är så tydlig att till och med jag uppfattar den.

Samtidigt har Wilfred tillfrisknat något, och tar sig till Athelstanes begravning. Rikard Lejonhjärta får Cedric att förlåta Wilfred. Athelstane visar sig vara vid liv, svär Rikard trohet och bryter sin förlovning med Rowena för att hon och Wilfred, som han vet älskar varandra, ska få gifta sig istället.

Maurice de Bracy talar om för prins Johan att Den Svarte Lättingen är Rikard Lejonhjärta, och sticker sedan utomlands. Prins Johan skickar Valdemar Fitzurse att mörda Rikard Lejonhjärta, men denne misslyckas.

Isak söker upp Wilfred, som naturligtvis rycker ut till Rebeckas undsättning trots att han fortfarande är sårad. Innan han hinner fram har Bois-Gilbert och Rebecka sitt sista gräl. Wilfred segrar eftersom Bois-Gilbert dör i en hjärtattack. Sedan kommer Rikard och låter gripa Albert Malvoisin för förräderi och utvisar de andra tempelriddarna. Bröderna Malvoisin döms till döden.

Wilfred och Rowena gifter sig. Sedan hälsar Rebecka på Rowena, hälsar ett tack till Wilfred och ger Rowena ett dyrbart smycke. Rowena, som uppfattar att Rebecka är ledsen, gör ett skrattretande naivt försök att trösta henne genom att erbjuda henne en möjlighet att konvertera till kristendomen. Rebecka tackar nej, flyttar till Spanien och går med i en orden för judiska helerskor. Det var en någorlunda kronologisk, mycket långrandig redogörelse för handlingen i Walter Scotts Ivanhoe.

Ibland misslyckas jag verkligen med att sammanfatta saker och ting sådär lagom kort, och i det här fallet gav jag på ett tidigt stadium upp med att överhuvudtaget försöka. Samtidigt är det en del intressanta saker som jag ändå har missat att få med.

En sak som jag har nämnt om en filmatisering, men som är ännu tydligare i boken, är hur rasistiska folk är mot judar. I synnerhet för normanderna verkar det verkligen handla om ras, och inte om religion. Judarna utmålas också som mörkhyade och med orientalisk stil på allting hemma hos sig.

En annan sak att grotta in sig på när man läser boken, är att försöka förstå vad som händer med tjänarna Elgitha, Hamset, Abdallah, Oswald och Hundibert.

[Linnea Sandquist]

Spoiler på spaning efter tjänarna

Hamset och Abdallah drar till sig mycket uppmärksamhet i Rotherwood. Under torneringen i Ashby har alla så mycket annat att tänka på, att det kanske inte är underligt att dessa två blir "osynliga" där.

Elgitha, Oswald och Hundibert är med Cedric, Rowena och Athelstane på vägen tillbaka mot Rotherwood. Följet blir överfallna av skurkriddarna och deras män, utklädda till saxiska fredlösa. Förmodligen är Hamset och Abdallah med, och förmodligen är de väl maskerade. Wamba och Gurth noterar att Oswald och Hundibert har blivit tillfångatagna tillsammans med husbondfolket. Ingenting nämns om Elgitha.

I den fasen går det att tro att Elgitha kan ha kommit undan. Elgitha är nämligen en person som man annars kunde vänta sig att Wamba och Gurth skulle ha skäl att oroa sig lite extra för.

Husbondfolket är värdefulla i lösen. Oswald och Hundibert är troligen så ointressanta att de kan utväxlas tillsammans med husbondfolket i ett paketpris. Ett skäl att oroa sig för Oswald och Hundibert är dock att det går att tänka sig att tillfångatagarna skulle kunna få för sig att tvångsrekrytera dem, och att döda dem om de vägrar låta sig rekryteras.

Elgitha är dock en person som refereras till som "flicka", men aldrig som "liten flicka" eller "barn". Alltså är hon en tonårsflicka eller ogift ung kvinna, och hon är inte värdefull i lösen. Hon löper en uppenbar risk att bli våldtagen, om hon tas tillfånga av samvetslösa rövare.

Sedan kommer en dialog mellan Brian de Bois-Gilbert och Maurice de Bracy, som är så underlig att det är lätt att till större delen bortse från den för att bevara på-riktigt-känslan och gå vidare i handlingen. De Bracy ändrar planen, som från början var att han skulle komma tillbaka i sin egen gestalt och låtsas rädda Rowena, eftersom han inte vill lämna henne utan uppsikt med Bois-Gilbert. Bois-Gilbert förklarar att han inte är intresserad av att våldta Rowena, eftersom det finns någon annan där som är mer i hans smak, och sedan kommer det konstiga.

Maurice de Bracy frågar först om Brian de Bois-Gilbert tänker "nedlåta" sig till att ta kammartärnan. Detta syftar uppenbarligen på Elgitha, som alltså uppenbarligen är där. Det orimliga är dock att det i slutet av 1100-talet enligt den här boken skulle betraktas som smutsigare om en tempelriddare bedrev otukt med en kammartärna än om han bedrev otukt med hennes redan dubbelt eller tredubbelt förlovade adliga härskarinna. I den mån det skulle ses som någon skillnad, skulle det i verkligheten ses som smutsigare om han låg med Rowena än om han låg med Elgitha.

Sedan gör Brian de Bois-Gilbert klart att det är Rebecka han är intresserad av, och trots att Rebecka är vansinnigt vacker hävdar Maurice de Bracy att det är perverst! Eftersom det vore rasblandning. Walter Scott utgår uppenbarligen från sin absoluta nutid. Det är ungefär som ifall någon av oss skulle skriva en historisk roman som skulle utspela sig i början av 1300-talet och där ett samkönat par skulle gifta sig i kyrkan. Och då alltså inte i form av att den ena gifte sig under ett alter ego av motsatt kön, utan helt öppet.

Ja, Elgitha är alltså där.

Sedan kommer följet fram till Torquilstone. Cedric och Athelstane spärras in i ett rum, Rowena i ett annat, Rebecka i ett tredje och Isak i en tortyrkammare i källaren. Texten redogör för hur figurerna har det i dessa rum. Tjänarna, ej längre namngivna, spärras in i ett femte rum i en enda mening.

Maurice de Bracy och Brian de Bois-Gilbert, som är gäster till Reginald Front de Boeuf, har redan delat upp de två vansinnigt vackra kvinnorna mellan sig. Reginald Front de Boeuf, som är värd, fick... Isak.

Hamset och Abdallah dyker upp vid Front de Boeufs sida för att hjälpa honom att tortera Isak. Hamset och Abdallah kan bara arabiska, men läsarna får veta att det inte utgör något problem eftersom Reginald Front de Boeuf vid någon oklar tidpunkt har varit i Palestina och lärt sig arabiska. Vi får anta att Reginald Front de Boeuf är extremt språkbegåvad och inte vistades i Palestina någon längre tid, eftersom hela hans karriär som sniken rovriddarbaron bygger på att han skott sig hemma i England medan andra drällt runt utomlands.

Eftersom Hamset och Abdallah inte nämnts sedan gästandet i Rotherwood, känns deras roll som Reginald Front de Boeufs tortyrexperter som en "gubben i lådan"-användning av deras karaktärer. Med tanke på att Reginald och dessförinnan hans far har torterat andra i den här tortyrkammaren tidigare, verkar det konstigt att han inte har några engelska tortyrmästare närmare till hands.

Vidare talar Ulrikas historia emot att Reginald Front de Boeuf skulle vara helt tillfreds med att låta Brian de Bois-Gilbert få Rebecka alldeles för sig själv, bara han fick Isak. Visst, Front de Boeuf vill ha pengar, men han rånar inte ens Rebecka på hennes smycken innan han ger henne till Bois-Gilbert. Med tanke på att Reginald Front de Boeuf också har en liderlig sida, borde han kunna uppfatta det som att Brian de Bois-Gilbert har fått en oproportionerligt stor del av bytet.

Om inte Reginald Front de Boeuf också har fått en kvinnlig fånge att sexutnyttja: Elgitha!

En anledning för Walter Scott att inte nämna mer om tjänarna, skulle kunna vara att Elgitha kanske inte gav prov på lika stor integritet som Rowena och Rebecka. Elgitha kanske fann det säkrast att sära på benen för baronen av Torquilstone, när denne så befallde.

Ett mindre äckligt sätt att tolka det, är dock att Elgitha faktiskt lyckades göra sig osynlig och fly från Torquilstone. Reginald Front de Boeuf kanske rent av var beredd att vara generös mot sina kamrater och låta Elgitha behålla sin oskuld och fortsätta tjäna Rowena, så att Rowena skulle ha ett skäl mindre att sura på Maurice de Bracy. Kanske var den enda anledningen till att Rowena till och med "vägrades att åtnjuta kammartärnan Elgithas uppassning och sällskap" att Elgitha inte längre stod att finna!

Jag har inte hittat att det står någonting om hur det gick för Oswald och Hundibert. Jag befarar att de tragiskt nog kan ha brunnit inne.

Hamset och Abdallah gör inget väsen av sig i Tempelstowe, trots att det framgår att minst en av dem lämnade Torquilstone tillsammans med Brian de Bois-Gilbert och Rebecka. Eftersom Hamset och Abdallah är muslimer, borde det vara mycket lätt hänt för dem att råka reta Lucas de Beaumanoir till vansinne. Deras närvaro i Tempelstowe borde lätt kunna uppfattas som nästan lika olämplig som Rebeckas. Men de är helt borta från handlingen.

En anmärkningsvärd sak är dock att Brian de Bois-Gilbert, trots att han rimligen är ganska hårt bevakad, lyckas smuggla en papperslapp till Rebecka utan att någon märker det. Om Brian de Bois-Gilbert har en tjänare som har förmågan att göra sig osynlig, blir dock detta betydligt mindre konstigt. Det skulle betyda att det inte var Bois-Gilbert själv, utan en osynlig arabisk slav, som stack pappret i handen på Rebecka.

Och vips blir anklagelserna mot Rebecka lite mindre orimliga! Om Lucas de Beaumanoir, Brian de Bois-Gilbert, Albert Malvoisin och Rebecka från York faktiskt lever i en värld där det är en inte så ovanlig förmåga hos tjänstefolk att bokstavligen göra sig osynliga, är det väl inte så orimligt att någon skulle kunna göra vad Rebecka är anklagad för. Naturligtvis går inte rättegången rätt till i vilket fall som helst, men i alla fall.

Elgitha överlever i alla fall. I slutet av boken, när Wilfred och Rowena har gift sig, finns hon återigen vid Rowenas sida.

[Linnea Sandquist]

Jag hade tänkt att jag var klar med den här bokrecensionen, men nu har jag kollat upp lite mer om Tempelherreorden och dess stormästare i en fackbok (Tempelriddarna av Piers Paul Read) och upptäckt någonting ytterst relevant.

I Ivanhoe är ju Tempelherreorden konkurrenter till kung Rikard och allierade med kung Filip av Frankrike, och har antydningsvis varit det under hela Tredje Korståget.

I verkligheten lyckades Rikard Lejonhjärta intrigera fram att en av hans personliga vänner, Robert de Sablé, blev vald till Tempelherreordens stormästare. I den mån Tempelherreorden under Robert de Sablé tog ställning i Rikards konflikter med andra kristna furstar, tog den alltså ställning för Rikard. Sedan dog emellertid Robert de Sablé medan Rikard satt i österrikisk fångenskap. Vad hans efterträdare, Gilbert Erail, som alltså var stormästare när Rikard återvände till England, hade för inställning till de här konflikterna vet jag inte så noga.

I alla fall, min teori är att Walter Scotts fiktive stormästare Lucas de Beaumanoir är tillsatt av Filip av Frankrike på samma sätt som Robert de Sablé i verkligheten blev av Rikard Lejonhjärta. Kontrafaktisk historieskrivning, med andra ord.