Aromrams dolk

[Linnea Sandquist]

Berättelsen fortsätter: Knessas ankomst

När Knessa och ruggaterna kom möttes de av kronprins Niktor, dennes nära svåger Krym samt rymdamiralstabssekreterare Kolk. Dessa smugglade ruggaterna till en hyrd stuga i en flörtig zon - där de hoppades att dirilerna i kringliggande stugor skulle ha för fullt upp med sitt kärleksliv för att bry sig om en skock exotiska djur - och Knessa till Niktors hem i familjezonen intill Avralins palats.

Kolk hade ett uppenbart maktpolitiskt motiv att hjälpa Niktor, Knessa och Alk. Niktor var ju tronföljare. Det innebar att ett tronskifte kunde förväntas innebära ett uppsving i hans karriär, vilket bland annat kunde tänkas innefatta en plats i världsrådet.

Vanlig tullpersonal hade förstås ingenting att invända när kejsarinnans vänstra hand och tillika tronföljare gemensamt med rymdamiralstabssekreteraren åsidosatte standardbestämmelserna. Dessa mäktiga och potentiellt ännu mäktigare herrar ville man ju inte sätta sig upp mot.

Det har spekulerats i att gruppen kring Niktor var ännu större. Att delar av underrättelsetjänsten valt att arbeta för honom av liknande skäl som Kolk och att de hade hjälpt Knessa och Alk med rymdskeppsstölden. Uppenbarligen var ju Niktor, Kolk och Krym beredda på att Knessa skulle komma med en grupp ruggater.

Hemma hos Niktor togs Knessa väl hand om av Niktors två hustrur Ymma och Tricki.

[Linnea Sandquist]

"Faktaruta": Mikrobiomstabilisatorer

Att andas in luften eller smaka på maten på främmande planeter innebär alltid risker. Det är inte självklart att alla rymdvarelser tål alla ämnen som är ofarliga eller rent av livsviktiga för andra rymdvarelser.

I princip tål alla de nio intelligenta livsformerna i Trippelmonarkunionen och senare Skejadiril-imperiet "vanlig luft", dvs. de blir inte sjuka av att få i sig den blandning av kväve, syre och koldioxid som utgör basen för Jordens atmosfär.

Däremot skulle de kanske dö av bakterier, virus, pollen eller annat smått av biologisk natur.

På resor mellan planeter medförs alltid s.k. mikrobiomstabilisatorer, ett slags skydd eller mediciner som finns i många olika former. Hundra år före Trippelmonarkunionens tid hade de ofta formen av rymddräkter eller gasmasker, men dessa kroppsligt täckande skydd blev omoderna. På Trippelmonarkunionens tid gällde inhalatorer eller cybernetiska implantat, som skulle utplåna för arten ohälsosamma mikrober och gynna för arten hälsosamma mikrober.

De flesta vana rymdfarare hade mikrobiomstabilisatorer i form av cybernetiska implantat, och hade alltså vid någon tidpunkt opererat sig inför resandet. Inhalatorer hörde också till standardutrustningen, och användes både av mer orutinerade resenärer som inte varit beredda att låta opera sig, och av rutinerade rymdfarare som av någon anledning misstänkte att den inopererade mikrobiostabisatorn inte fungerade som den skulle. Det sistnämnda krävde naturligtvis även medicinska kontroller och eventuellt nya operationer.

Byggnader, och insidan av kraftfälten som skyddar storstäderna från yttre angrepp, har interpersonella mikrobiomstabilisatorer, som minskar risken för farliga epidemier, exempelvis med ursprung på andra planeter.

[Linnea Sandquist]

"Faktaruta": Vampyrer och zombier

Att begrepp som "vampyrer" och "zombier" används här är förstås för att vissa ljuseterbetingade tillstånd har likheter med vampyrer och zombier i populärkultur här på Jorden, men det finns också skillnader.

Exempelvis är de avsevärt mindre smittsamma genom bett, och smitta genom bett medför dessutom ofta att offret helt enkelt dör snarare än förvandlas. Att som i vissa vampyrhistorier leva, dö och först sedan förvandlas förekommer knappast. Däremot kan förvandlingen föregås av koma och skendöd. Det förekommer också att "godartade" vampyrer drar på sig allvarliga skador och efter en tids koma vaknar upp som värre vampyrer eller som zombier.

Att bli biten av en dirilvampyr är inte farligare ur ren smittsynpunkt än att bli biten av en vanlig ruggat - eftersom ruggater också innehåller ljuseter. Däremot är dirilvampyrer mer benägna till oprovocerade angrepp.

Att som vampyr attackera en tenorin, nölvoid eller ruggat kan ha en rationell orsak, eftersom dessa innehåller ljuseter. Vampyrer är nästan undantagslöst både fysiskt och psykiskt beroende av ljuseter. Det huvudsakliga skälet till att vampyrer suger blod tycks dock snarare vara psykologiskt - rent fysiskt mår inte dirilvampyrer bättre av att dricka blod från andra diriler än från vilka djur som helst, och tenorinvampyrer brukar spy ut det mesta blod de druckit.

Diriler och tenoriner som förvandlas till vampyrer brukar hand törsta efter blod från individer som är bekanta och väcker känslor hos dem - om dessa känslor är kärlek eller hat spelar mindre roll. I andra hand vill de ha blodet från sådana som liknar dessa, vilket oftast innebär sina egna artfränder i största allmänhet. Dessutom tycks det ha ett egenvärde att offret ska dödas eller skadas allvarligt.

Vampyrerna kan, så länge de har kvar sitt normala medvetande, i allmänhet stå emot begäret att suga blod från sina nära och kära. De har dock en tendens att stundvis förlora sitt normala medvetande och bli enbart vampyrer.

Det finns även påståenden om att vampyrer och andra ljuseterpåverkade varelser utvecklar ett slags "tunnelseende" där det är mycket lätt att hamna utanför och uppfattas som "lovligt byte". Det finns historiska exempel där vampyriska dirilkejsare har överreagerat på konflikter mellan sina fruar eller sina ungar genom att bita ihjäl en fru eller unge.

En mycket stor andel av alla historiska dirilkejsare har lidit av ett mer eller mindre tydligt vampyrkomplex, och om kejsaren biter ihjäl någon betraktas det i allmänhet inte som ett brott. Andra vampyrer och zombier i dirilernas civilisation brukar systematiskt avlivas. Hos tenorinerna är det relativt vanligt med mildare vampyrsyndrom som går att behandla, varför vampyrer på Exys inte avlivas.

Vampyrer kan dö av ålderdom, men med lagom ljuseterdoser åldras de långsammare än varelser som inte fått antiålderdomsbehandling. En vanlig sjukdom hos vampyrer, som obehandlad kan leda till ett betydligt kortare liv, är hudcancer. Särskilt tenorinvampyrer kan sägas faktiskt ta skada av solljus, som utöver att de på viss sikt drabbas av hudcancer brukar innefatta stark instinktiv skräck och migränliknande symptom. Dirilvampyrer rör sig däremot till synes obehindrat i solljus.

Ljusetervampyrer har vanligen inte de övernaturliga förmågor som förknippas med vampyrer i populärkulturen, och inga särskilda problem med speglar och vattendrag.

Den medicinskt rekommenderade antiålderdomsbehandlingen för överklassen är dock inte baserad på att man ska försöka förvandla folk till vampyrer med ljuseter. Istället används nanorobotar med uppgift att förnya vävnader. Under Trippelmonarkunionens tid var Exys ledande i den sortens behandlingar, vilket också innebar att behandlingarna var effektivast på tenoriner.

Zombierna är svårare hjärnskadade än vampyrer och har ofta en kort naturlig livslängd. De är i vissa fall betydligt giftigare än vampyrerna - beröring kan leda till döden eller ett liv som zombie eller till helt andra sjukdomstillstånd. Det finns även "zombieänglar", som är hjärnskadade och stundtals aggressiva men ändå sprider sin ljuseter på sätt som för vissa andra kan vara hälsosamt.

Konsekvenserna av ljuseterförgiftning är oförutsägbara. Det finns även olika sorters ljuseter. "Mörk ljuseter" är ökänt för att skapa farliga zombier. Olika arter reagerar också olika på ljuseter. De fjälliga och svansförsedda malpyorna anses exempelvis ha genomgått förändringar som motsvarar diril- och tenorinvampyrerna, men de är i regel inte intresserade av att suga blod från andra malpyor.

Vampyrer har vanligen och zombier har vanligen inte kvar sin fortplantningsförmåga. Zombieänglar kan skapa ljusetergraviditeter, men överför få eller inga av sina egna gener i och med detta.

Eftersom ljuseter är oberäkneligt, finns det många udda ljuseterrelaterade tillstånd, och många atypiska versioner av dessa tillstånd.

[Linnea Sandquist]

Kommentar: Vampyrer och solljus

Mycket i den här historien är sådant som jag kommer på allt eftersom, t.ex. en sådan detalj som att vampyrer kanske inte tål solljus och vad det kan innebära (t.ex. att Karadne hade ett svävande parasoll vid sin rullator, eftersom Deka naturligtvis inte skulle låta bli att utnyttja sannolikheten för ett sådant symtom).

Att ha med vampyrer i en sådan här historia är på sitt sätt förstås ganska långsökt. Tanken/inspirationen bakom är att kungahuset i Galraimperiet i Voltron har en del vampyrlika drag - de blir hur gamla som helst och drar livskraft ur levande varelser och använder inte alltid teknologiska hjälpmedel för att göra detta. Däremot suger de inte blod, har inga problem med solljus och refereras aldrig till som vampyrer.

Dessutom är historien om Niktor Eldbest och hans bror Giftpil inspirerad av den sanna historien om hur Vlad Draculas bror Radu blev jagad av en osmansk prins, och därmed påverkad av även mindre sanna legender om Dracula.

[Linnea Sandquist]

Nu är det länge sedan jag skrev på den här berättelsen. Jag har haft inspirationstorka, andra göromål etc. För att kunna komma igång igen har jag läst igenom alltihop, vilket naturligtvis resulterat i att jag upptäckt ett skrämmande antal skrivfel, som jag har rättat. Så nu är texten förhoppningsvis mer läsbar.

Jag återkommer förhoppningsvis snart med en fortsättning på berättelsen.