Aromrams dolk

[Linnea Sandquist]

Historisk återblick: Ridka och Rodka

En av många blodiga invasioner i historien om dirilernas enande på Garrutiva, var Diralackas erövring av landet Fisvir. Många hannar massakrerades, och många honor fördes bort i sexslaveri.

Två av dessa honor var systrarna Ridka och Rodka. Ridka gavs till kejsaren och blev en av hans många hustrur och födde en son. Rodka såldes till en bordell, varifrån hon rymde och tog sig till Måneterklyftan, där hon kastade sig ned.

Rodka kom upp som en måneterbest, och åstadkom stor förödelse i Diralacka-imperiets kärnland. Bland annat dödade hon kejsaren och massakrerade större delen av den kejserliga familjen, men skonade Ridka och hennes son. Många kämpar gav sig ut för att döda måneterbesten, men ingen av dem kom levande tillbaka.

Ridka kände dock igen sin syster, sökte upp henne med sin lille son i famnen och övertalade henne att avbryta sin hämnd. Sedan bar Rodka sin syster och systerson på ryggen tillbaka. Ridka lämnade över sonen till en vakt, varpå hon följde sin syster ned i Måneterklyftan. En droppe måneter skvätte på sonen, som fick ett frätsår på kinden.

Världsrådet beslutade sig nu för att utse Ridkas son till kejsare, och styrde som förmyndarregering i hans namn. Legitimiteten i detta styre ifrågasattes dock, så för att rättfärdiga sitt styre kastade sig den unge kejsaren ned i Måneterklyftan tillsammans med 99 tänkbara tronpretender. Det gick som han hade hoppats - han förblev kejsare.

Historien om Ridka och Rodka blev ett startskott för ett slags dirilfemininsm inom ramen för Zera-dyrkan, vilket ledde till att honorna fick fler rättigheter. Även om Rodka anses ha varit Zeras redskap, är det dock nästan alltid Ridka som framhålls som hjältinna och föredöme, och mängder av nyfödda dirilhonor har uppkallats efter henne.

Långt senare på Exys har Knessa Horv, dotter till Niktus och Karadne, alltså givit en egen innebörd till mobbarnas öknamn Dirilmonstret genom att göra Rodka till en del av sitt forumsalias.

[Linnea Sandquist]

Historisk återblick: Dynastiskiftet

Ridkas sonson kejsar Nobzik IV Zeralodik förde krig mot ett rike som på diralackiska hette Kalavacka och på sitt eget språk kallades för Kalaviz. Resultatet var att kungen av Kalaviz erkände Diralackas överhöghet och fick behålla det mesta av sitt land som vasall åt kejsaren, mot att han bland annat skickade två av sina söner som gisslan.

Nobzik IV hade vid det här laget redan regerat längre än de flesta diriler levde, men hans regim var inte alltigenom populär. Hans växande antal söner, sonsöner, svågrar och mågar var ökända för att bli mer och mer maktfullkomliga, korrupta och njutningslystna. Många av dem begick sexuella övergrepp, vilket inte minst drabbade unga hannar och hannar med Sötnossyndromet nu när sexuella övergrepp mot honor blivit tabu.

Kejsarfamiljen var därför impopulär även i grupper som normalt hörde till de mest kejsartrogna, som vakterna vid Måneterkyftan.

De båda prinsarna från Kalavacka hette Eldbest och Giftpil. Eldbest var halvvuxen medan Giftpil var en unge. En av kejsarens söner hette Junpo. Junpo försökte våldta Giftpil, som flydde upp i ett träd och ropade på hjälp. Eldbest kom lagom för att se Junpo slita ned Giftpil från trädet, drog sin dolk och dödade Junpo.

Att döda någon i den kejserliga familjen var naturligtvis i allra högsta grad olagligt. Kejsaren dömde Eldbest till att först piskas offentligt, sedan hänga kvar i skampålen över natten och slutligen halshuggas.

En månetervakt vid namn Niktor fann detta orättvist. Han hade själv utsatts för sexuella övergrepp som unge, och önskat att han hade en storebror som beskyddade honom. Medan Eldbest piskades i huvudstaden en bit bort, bad Niktor till Zera, som lovade att kejsaren skulle störtas och "sann rättvisa" skipas om Niktor fritog Eldbest och kastade sig i Måneterklyftan tillsammans med honom.

Så Niktor tog sig till staden, och avvaktade till natten. Giftpil satt kvar hos sin bror. Det var också en ung hona vid namn Zeratisva ("Zeras gåva" - ett vanligt men i vissa fall symbolmättat diralackiskt namn), som tyckte synd om Eldbest och försökte ge honom vatten. Knektarna som höll vakt vid skampålen slängde omkull och höll fast henne - enligt krönikorna avsåg de att våldta henne, men sansade historiker har senare framhållit att det inte är sannolikt. Riktigt så rättslöst var inte samhället i Diralacka att de hade skäl att tro sig om att komma undan med det.

I alla fall dök Zeratisvas far och tre bröder upp för att leta efter henne, såg att hon misshandlades av beväpnade hannar och ingrep till hennes försvar. Med Niktors stridsskicklighet avgjordes striden till deras fördel, men eftersom det var kejsarens soldater de stridit mot, hade Zeratisva och hennes far och bröder alltså blivit rebeller utan att det var deras avsikt, och såg sig tvungna att fly med Niktor, Eldbest och Giftpil mot den heliga men fullkomligt livsfarliga Måneterklyftan.

Niktors arbetskamrater försökte först hindra gruppens tillträde till Måneterklyftan, men ändrade sig när Niktor förklarade sitt motiv och ställde ledande frågor till kamraterna om hur kejsarhuset behandlat dem och deras familjer. Alla hade sina egna snyft- och skräckhistorier.

Istället släppte de förbi Niktor, Eldbest, Giftpil och Zeratisva och ställde upp sig för att (tillsammans med Zeratisvas far och bröder) försvara dessa från den annalkande kejserliga truppen. Niktor och Eldbest kastade sig ned, medan Giftpil och Zeratisva satte sig vid kanten för att kunna dra upp den av dem som kom tillbaka.

Den som kom tillbaka tycks ha haft minnen från både Niktor och Eldbest, ungefär som att Triadskeppets piloter långt senare kom att få del av varandras minnen, eller att nölvoider mer kontrollerat kunde dela minnesbilder genom organ med ljuseter. Han kallade sig för Niktor Eldbest och utgav sig för att ha fått Zeras mandat att regera över "Land och Hav och Himmel" (diralackiska: Garr-u-Tiva-u-Skeja).

Den vedertagna tolkningen är att det var Eldbest som kom tillbaka, men det har spekulerats i att det skulle vara Niktor eller rent av en av kejsar Nobzik Zeralodiks bröder, som också hette Niktor och som hade kastats ned i Måneterklyftan för mer än en normal livstid sedan.

Niktor Eldbest utmanade kejsar Nobzik Zeralodik på duell om tronen, och segrade. Han gifte sig med flera av dennes hustrur och döttrar, och med Zeratisva. Niktor Eldbest har gjort sig känd för två saker. Det ena är att han lät spetsa fiender, bögar och barnvåldtäktsmän på pålar. Det andra är att han enade (nästan) hela Garrutiva. Enandet fick dock göras om ett antal gånger efter hans död.

Det dröjde länge innan dirilerna kom igång med rymdfärder, så att det faktiskt kunde komma på fråga att behärska Himlen/Skeja. Och som vi såg stötte kejsar Miritas på konkurrens i kolonisationen av Solsystem 8.

Det påstås ofta av dirilska historiker att Niktor Eldbest, trots pålspetsningar och erövringskrig, på sin tid ha förbättrat vanliga dirilers rättigheter. Det gällde dels ställningstaganden i klassfrågor i Diralackas kärnland, men framför allt att han lade sig vinn om att lydiga undersåtar från erövrade områden inte skulle utsättas för etnisk diskriminering, samt att han just genom sina grymma metoder hindrade många sexuella övergrepp mot unga hannar. Hans religionsfilosofiska arv har dock bidragit till både militarism och - naturligtvis - homofobi.

(Det är inte bara tenorinerna som är människolika. Såväl sexuella övergrepp som urskillningslös sexualmoralism där man inte kunnat skilja mellan sexuella övergrepp och ömsesidigt sex har varit betydande gissel i mänsklighetens historia, liksom helt eller delvis teokratiska riken baserade på uppenbarelser där "goda" gudar "glömmer" att förklara sådant som vi senare kommer fram till borde vara helt avgörande för vad som är rätt och fel.)

[Linnea Sandquist]

"Faktaruta": Olotimerna

Olotimerna härstammar från Klost, en måne som kretsar runt en gasjätte längre ut i samma solsystem som Atska-Lu. Olotimerna håller till stor del till under markytan, eftersom markytan är svinkall.

Olotimerna har liknats vid jättespindlar av vår vän Rosa Zeratisva Bergström. De har skal runt hela kroppen, sex ben, två långa armar som uppenbart sitter där en spindels främsta benpar skulle ha suttit och som ibland även används för att stödja på som ben, och två korta armar som sitter på huvudet, nära munnen. Dessutom kan de hosta upp långa, klistriga snören eller rep.

Klost har en relativt svag gravitation, och som besökare i de andra intelligenta arternas boningar bär de ofta på sig dräkter som innehåller helium som ska förhindra att de kollapsar under sin egen tyngd.

Olotimerna är en art där honorna är större än hannarna och historiskt sett ofta varit det kön som dominerade samhället. Det var dock långtifrån alla honor på den gamla fattiga tiden som hade automatiska fördelar genom sitt kön. Familjer valde ut vissa ungar till att äta och utvecklas till fullvärdiga honor och hannar, och andra till att halvsvälta och utvecklas till småvuxna, infertila "tjänstehjon", och åter andra till att dö.

En naturlig befruktning leder för olotimer till att honan föder ca 10-15 ungar. Under dräktigheten blir hon enormt handikappad och enormt hungrig. Makar och "tjänstehjon" har historiskt ofta slukats för att tillfredsställa den dräktiga honans glupande aptit.

Tjänstehjonen tillhörde i första hand sina mödrar, men kunde även skänkas i hemgift till sina systrar eller morgongåva till sina svägerskor, eller ärvas av släktingar, främst systrar, eller betalas som tribut till en drottning, eller säljas som slavar. De förväntades vara absolut lojala mot sin härskarinna och redo att dö för henne och hennes avkomma.

Hannar förväntades i sexuella relationer vara lika lojala och offervilliga mot honan och avkomman, förutsatt att honan inte vänstrade. Däremot förekom det att två eller tre hannar gifte sig med samma hona med varandras samtycke.

En springande punkt i olotimernas politiska ideologi och ekonomiska system under och kort före Trippelmonarkunionen, är strävan efter att dräktiga honor och ungar ska kunna få tillräckligt med mat utan att någon ska behöva offra sin kropp eller hållas i stigmatiserande ofrihet.

Ett könsneutralt pronomen som förr användes om "tjänstehjon" har blivit bannlyst att använda på olotimer eller medlemmar av någon intelligent art. Ett respektfullare könsneutralt pronomen har konstruerats för att använda om blubever och malpyor.

Malpyornas kejsare har dock krävt att användningen av detta ord beträffande malpyor ska begränsas till ungar, honor och hermafroditer, medan malpyahannar ska refereras till med samma pronomen som olotim-, diril- och tenorinhannar.

Rent praktiskt får olotimer och blubever sin socialistiska ekonomi att gå ihop med hjälp av superdatorer. Tekniskt strul, framför allt under krig, har dock lett till att hela årskullar av olotimer blivit små och infertila, och att hannar i drabbade områden har offrat sina liv för att föda sina dräktiga honor.

Olotimer använder preventivmedel och konstgjord befruktning som led i familjeplanering. Genom konstgjord befruktning är det möjligt att få bara en unge i taget istället för 10-15 stycken.

[Linnea Sandquist]

Berättelsen fortsätter: Ett försök med dolken

Knappt hade kronprins Niktor fått tillbaka Aromrams dolk, förrän han fick ett meddelande från Knessa: "Jag behöver Aromrams dolk NU!"

Bakgrunden var att en av Knessas nya väninnor hade inlett en kärleksaffär med en hanne på ett annat boende, och att personalen förbjöd dem att träffas och hade låst in väninnan. Det hade utbrutit ett visst handgemäng mellan å ena sidan personalen och å andra sidan väninnan och Knessa, vilket hade resulterat i att Knessa också blivit slagen och inlåst.

Så Niktor gjorde vad både Knessa och hedern krävde: Gick med dolken till Knessas boende, hotade personalen till att frige Knessa och väninnan, gick med dem till hannens boende, fick ut hannen utan att behöva använda hot eller våld och stack med de tre tenorinerna till Garrutiva.

Vad Niktor inte hade förstått, var dock att den här tenorinhannen hade en helt annan uppsättning diagnoser än Knessa. Dels var han utvecklingsstörd, och dels hade han en dödlig fysisk åkomma. Hans personal hade inte förstått att avsikten var att han skulle emigrera till Garrutiva för att gifta sig med honan han älskade, utan trodde att det endast rörde sig om en kort utflykt, och hade alltså inte tänkt på att påminna om att han måste ta med sig sin medicin.

Konsekvensen blev att tenorinhannen dog under resan, och att de båda honorna gjorde ett desperat försök att rädda honom med sin egen kroppsliga ljuseter, vilket resulterade i att de blev sjuka, inlagda på ett sjukhus på Garrutiva och sedan tillbakaskickade till Exys. Knessas väninna blev inte gravid under äventyret.

Det här blev naturligtvis skandal. Det hävdades också i efterhand, att det varit av kostnadsskäl som personalen inte velat låta Knessas vänner vara tillsammans: En familj med två hjälpbehövande föräldrar var dyrare att vårda än en hjälpbehövande funkis på ett könssegregerat boende, och det var oklart vem som skulle betala för den merkostnaden. Niktor hade alltså kunnat hjälpa till effektivare genom att helt enkelt ställa upp med pengar.

Nu hade Niktor alltså öppet gjort sig skyldig till olaga hot och vållande till annans död (olaga hot kan i och för sig ifrågasättas med hänvisning till nödvärn, eftersom de båda honorna hölls olagligt frihetsberövade när Niktor kom till deras boende, men även om Niktor var kronprins var ju Knessa och hennes väninna funkisar).

Knessas ringa ålder gjorde att resan dessutom skulle kunnat räknas som tenorinrov alternativt egenmäktighet med unge. Visserligen en unge som ingen tenorin egentligen ville ha, men att Niktor och Knessa hade skrivit snusk till varandra var ändå en försvårande omständighet som hette duga.

Så Dynastirådet förklarade honom persona non grata för en treårsperiod.

[Linnea Sandquist]

Berättelsen fortsätter: En politisk kris och Knessas flykt

Vissa tidningar och tv-kanaler på Exys tyckte att kungahuset hade agerat för mesigt i fråga om Niktor. Det här var ju trots allt inte första gången han hade begått vållande till annans död. Uppenbarligen var den här rymdvarelsen farlig och borde helst hållas tryggt inlåst i något dårhus på Garrutiva i resten av sitt liv. Hur kunde Exys vara allierad med en makt som hade ett sådant oberäkneligt monster som tronföljare?

Kejsarinnan Avralin försökte sköta det hela på ett diplomatiskt sätt. Hon förklarade att hon beklagade tragedin för de inblandade tenorinerna, att Niktor hade gjort vad han gjorde utan hennes vetskap och godkännande, och att hon hade full förståelse för att tenorinernas kungahus inte ville ha med Niktor att göra den närmsta tiden, och att hon hoppades att han skulle mogna och lära sig av sina misstag.

Niktor var emellertid arg och tyckte att det inte var hans fel att tenorinerna genom sitt agerande från att de först fick tag på Aromrams dolk hade skapat den här situationen. Hur skulle han kunna räkna ut att det inte bara var av ren elakhet det där tenorinska paret inte hade fått vara tillsammans? Det hade ju varit av ren elakhet som Niktus Loholas och Karadne Aifal inte hade fått det!

Niktor hade, redan innan han blivit kallad till Dynastirådet för att stå till att svars för sina snuskiga digitala kontakter med Knessa, börjat skriva på ett par argumenterande texter där han krävde upprättelse för henne och hennes föräldrar. Nu använde han de kladdarna för att skapa vad som i det närmaste var ett politiskt manifest, där han jämförde vad Karadne, Niktus och Knessa blivit utsatta för med händelserna som ledde till Rodkas och Niktor Eldbests dopp i Måneterklyftan och det reproduktiva förtryck som ledde fram till olotimernas socialistiska revolution på Klost.

Niktor argumenterade för att någon ansvarig måste straffas, annars skulle kungahuset på Exys och kanske även deras allierade på Garrutiva förlora Zeras mandat att regera, och det kunde inte leda till annat än katastrofer. Han gick ännu längre och argumenterade för krig: Om alla de sju intelligenta arterna var Zeras barn, hur kunde det då vara rätt att kejsarinnan av Garr-u-Tiva-u-Skeja inte ingrep mot ett sådant vanstyre som det på Exys?

Knessa återhämtade sig snabbt från ljuseterförlusten. Med hennes väninna var det sämre ställt, eftersom hon drabbades av änkeståndsdepression. Knessas personal bestämde sig för att behandla Knessa som om hon varit häktad under restriktion. Hon hölls inlåst på sitt rum och tilläts inte längre använda sig av datorer eller telefoner. För att slippa skicka henne till skolan, såg de till att skaffa fram ett intyg på att hon var icke bildbar. Knessas rum var emellertid inte byggt för att hålla någon häktad under restriktioner, och hon lyckades rymma genom ett fönster.

[Linnea Sandquist]

"Faktaruta": Blubever

Blubeverna anses ofta ha ett äckligt utseende. Kroppen (utom fingrar och handflator) är täckt av slem, och de tar sig fram i slemmet ungefär som sniglar. De har fyra små ögon: ett på nosen, ett i nacken och två på spröt uppe på huvudet. Blubever kan vara svarta, vita, bruna, rödbruna, gulbruna, blekgröna, mörkgröna eller klargröna till färgen. De har två armar. Ett vanligt medicinskt problem, som i svåra fall kräver vård men som oftare är ofarligt och snabbt övergående, är att armarna kan klibba fast vid kroppen.

Blubeverna är hermafroditer. Begrepp som "hona", "hanne", "genusflytare" och "totalhermafrodit" avser i blubevsammanhang inga djupare identiteter eller betydande biologiska skillnader. Det handlar istället om sexualvanor och/eller sexuella preferenser. Vilket tenderar att uppfattas som privatsaker.

Vid tiden för Trippelmonarkunionen är blubeverna, liksom olotimerna, vad vi skulle kunna kalla för "månkommunister": De bor på en måne och har en socialistisk ekonomi som styrs av en superdator (med ett antal reservdatorer för ifall den skulle gå sönder).

Historiskt har, som nämnts, blubevernas styrelseskick utvecklats från ett flerstatssystem dominerat av liberala demokratier, till enande under en bankdiktatur som urartade i förtryck som drev fram en revolution, som ledde till nämnda "månkommuniststat".

Under äldre tid levde blubeverna i det närmaste i symbios med ett slags stora, platta, flygande varelser som kallas för schevater. Det finns många sorters schevater med olika färg och matvanor. En del schevater använder sig säsongsvis av fotosyntes. Blubevernas variation i kroppsfärger förklaras med att olika förhistoriska blubevstammar domesticerade olika sorters schevater.

I naturreligioner dyrkade blubever ofta schevater, men senare tiders blubever är obenägna till tillbedjan, bortsett från att vördnaden för den centrala superdatorn ibland kan ta sig uttryck som påminner om dyrkan.

"Faktaruta": Hukillor

Hukillorna är jämte olotimerna den av de sju intelligenta arterna som har traditionellt har haft matriarkat. En helt annan sorts matriarkat, dock.

Hukillorna är växtätare. De har fjäll och svans och är tvåbenta som rovdinosaurier. De är vanligen grågrönbruna till färgen. Beroende på geografiskt ursprung kan de vara mer utpräglat gröna, bruna eller grå. Honorna är vanligen mörkare än hannarna. Dräktiga honor blir ännu mörkare, ofta svarta, och får gula fläckar på kroppen. De minsta ungarna är gula med svarta fläckar. Fjäll mönstrade i gult och svart uppfattas som gulliga av hukillor, i synnerhet honor. Hannar och honor är lika stora.

Skillnaderna mellan honorna och hannarna är större i fråga om personlighet och instinkter än i fråga om yttre utseende. Honorna är sociala, organisatoriska, trygghetssökande och slår starka mentala rötter i platser. Hannarna är mindre sociala, har en instinkt att ströva, blir lätt rastlösa och är nyfikna, lekfulla och spänningssökande. Både hannarna och honorna är i regel bisexuella, promiskuösa och gillar gruppsexorgier.

Hukillor är ofta mycket musikaliska. Särskilt många hannar är musikaliska genier, vilket uppskattas av honorna. I konflikthantering mellan hukillor figurerar ofta musik, sex, skoj och lek - följt av att de intelligentaste honorna knåpar ihop en plan som ska fungera för båda parter. Även ceremoniella gåvoutbyten är vanliga. Däremot inte våld.

Det mest spektakulära är att hukillorna genom lyckade gruppsexorgier inte bara får njutning och en och annan graviditet, utan också producerar ljuseter. Till skillnad från tenoriner, nölvoider och ruggater har de ingen kroppslig alstring av ljuseter under sitt normaltillstånd.

Historiskt har hukillornas lustfyllda ljuseterproduktion varit effektiv och gett dem ett betydande välstånd. Samtidigt har en frånvaro av krig lett till att de inte utvecklat mycket vapen och att deras statsbildningar mest har varit nätverk av byar och städer utan centralstyre eller fasta gränser.

Bakgrunden till att Okvara lydde under Dokran är inte, som man kunde tro, att betralerna upptäckte Okvara, utan att hukillorna upptäckte Dokran. Hukillornas frånvaro av krigsmakt gjorde att deras planet var lätt att erövra. Inom de sex rymdimperierna hade hukillorna dock ett gott anseende, som "det snälla folket" som ingen som ville uppfatta sig själv som god kunde vilja riktigt illa.

[Linnea Sandquist]

"Faktaruta": Betraler

Betralernas hemplanet Dokran har nu refererats till ganska många gånger, fast främst ur tenoriners och dirilers perspektiv.

Betralerna har armar, ben, bål och huvud ungefär som människor, fast både hannar och honor har en pungdjurspung på magen och ett kvinnobröst på bröstet. Öronen sitter högre upp på huvudet och påminner om björnöron, fötterna är korta och breda, ögonen runda och svarta och på varje hand finns två tummar. Betralerna har vanligen sextiotvå tunna drygt decimeterlånga hudflikar som hänger ned från huvudet och som i sin tur är klädda med hår, som kan bli långt om det inte ansas. Hyn är vanligen beige eller gulbrun. Håret han ha olika färg på olika hudflikar och är vanligen svart, vitt, brunt eller kopparrött.

Hannarna och honorna är lika stora. Honornas pungdjurspung är bredare än hannarnas och rymmer två spenar, medan hannarnas rymmer en. Betralerna får oftast tvillingar, men trillingar är inte heller ovanligt. De minsta bebisarna - som i nyfött skick är knappt mer än larver - bor och diar i föräldrarnas pungar. Större bebisar - som mer liknar bebisar - kan åka i pungen men diar bröstet ovanför.

Skillnaderna i äktenskapslagstiftning mellan Exys och Dokran under Trippelmonarkunionens tid handlar om ganska sentida kultur- och idéhistoria. Biologiskt sett fungerar betralhjärnor och tenorinhjärnor ganska lika.

[Linnea Sandquist]

Berättelsen fortsätter: Den sista ruggatpiloten

Samtidigt som Knessa klättrade ut genom fönstret, sprängdes en ljuseterfarm i närheten. Först misstänkte myndigheterna ett attentat, men det visade sig vara en olycka. Både tenoriner och ruggater dog, medan andra ruggater flydde ut i friheten.

Ruggaterna visste att de snart skulle bli infångade eller dödade, om de inte kunde få och ta någon oväntad chans till räddning. Några gav till och med upp och återvände, men en grupp på femton hannar och sex honor fortsatte vidare. Dessa kom att ledas av en åldrande ruggathanne vid namn Alk, som var en före detta testpilot.

Av en tillfällighet, eller enligt exempelvis Rosa Zeratisva Bergström genom gudinnan Zeras försyn, flydde Knessa till samma skog som Alks flock och blev tillfångatagen av dem. Knessa kunde inte teckenspråk, och även om Alk förstod högtenorinska kunde han inte tala, men genom bokstäver ristade i sand med en pinne lyckades han göra sig förstådd med henne.

Exakt hur det gick till finns det många oklarheter kring, men Knessa och Alk lyckades stjäla ett rymdskepp och med gruppen av ruggater sätta kurs mot Garrutiva.

[Linnea Sandquist]

"Faktaruta": Världsråd med mera

Dirilernas kejsare (eller i Avralins fall kejsarinna) hade, som nämnts, ett råd som kallades för världsrådet - i princip en globaliserad version av äldre tiders riksråd. Kejsaren kunde mer eller mindre fritt utse och avsätta medlemmarna i världsrådet efter behag.

Vissa medlemmar måste ha erfarenhet och utbildning på det andliga, tekniska/vetenskapliga, administrativa eller militära området, medan andra kunde vara blott jasägare.

Förutom titlar som innebar expertis och maktbefogenheter på specifika områden, samt rådsherrar (och i förekommande fall rådsdamer) i största allmänhet, fanns två titlar med hög prestige men relativt små formella maktbefogenheter: "kejsarens högra hand" och "kejsarens vänstra hand" (eller på Avralins tid "kejsarinnans" högra resp. vänstra hand, förstås).

"Händerna" hade varsin hedersplats på ömse sidor om kejsartronen, och hade närvarorätt på världsrådets sammankomster och insynsrätt i hela administrationen, inklusive de militära och civila underrättelsetjänsternas register och bokföring. Det hävdades om åtskilliga "händer" att de i själva verket inte var så mycket "händer" som "ögon".

"Händerna" hade dock inte rätt att rösta i världsrådets möten eller att ge några order, ifall de inte hade andra titlar eller fullmakter som gav dem den rätten. Många kejsare gav sina "händer" sådana fullmakter att de i praktiken blev tillfälliga regenter under perioder då kejsaren behövde vila.

"Händerna" förlorade automatiskt sin ställning när nästa kejsare tillträdde, och kunde även avsättas av världsrådet redan under interregnumet. Det kanske bästa betyg man kunde få som "hand" var att bli återinsatt i ämbetet av efterträdaren till den första kejsare man tjänat på detta sätt.

Medan de administrativa och militära ämbetena i världsrådet var förbehållna hannar, figurerade ofta favorithustrur i rollen som "händer".

De flesta av de andliga ämbetena var i stort sett könsneutrala, även om de rekryterades från separata hierarkier av präster och prästinnor och orden böjdes olika beroende på om det var en hanne eller en hona som innehade titeln.

Många ceremonier i Zeratemplen förutsatte både en kvinnlig och en manlig kultledare. I vissa fall hade den kvinnliga kultledaren också en medhjälpare, som skulle vara antingen en annan hona, eller en hanne med Sötnossyndromet. Exempelvis kunde denna tempeltjänare eller tempeltjänarinna rulla fram en pall, som prästinnan skulle ställa sig på för att få huvudet i jämnhöjd med prästen. I äldre tid, innan man började använda hjulförsedda pallar, skulle tempeltjänaren eller tempeltjänarinnan låta prästinnan kliva på hans/hennes rygg.

De mer moderna tekniska/vetenskapliga experterna i världsrådet kan i teorin också vara honor nästan lika gärna som hannar, med den reservationen att kejsaren inte ska utse sin mor eller någon hona i partnerskap med henne eller någon av sina hustrur till detta. I den lagen kan man ana ett missnöje bland rådsherrar med drottningar som fått stor makt genom sin roll som "händer" med generösa fullmakter.

När kejsarinnan Avralin utsåg sin brorson Niktor till tronarvinge, utsåg hon honom också till sin "vänstra hand". Han blev inte formellt fråntagen titeln när han skickades till Exys, men fram till att Dynastirådet på Exys förklarade Niktor persona non grata saknade detta politisk betydelse. Som "högra hand" har Avralin låtit ett stort antal gunstlingar avlösa varandra.

[Linnea Sandquist]

Berättelsen fortsätter: Miljöproblem

Knappt hade kronprins Niktor publicerat sitt manifest och Knessa Horv flytt rakt i armarna på Alks ruggatflock, förrän teknikerna som övervakade Måneterklyftan började lämna in oroväckande rapporter. Snart kom liknande uppgifter också från ljuseterkällorna på Garrutivas måne.

Förslutningen som hade skapats med Triadskeppet och som Raxak offrat sitt liv och Logert sin hälsa för, var inte längre säker, om den ens varit det från början. Förr eller senare - och "förr" kunde vara inom en vecka - skulle den kollapsa, och då skulle kraften i ljusetergejsrarna vara ännu aggressivare än tidigare.

Det här var naturligtvis hemligstämplat, men med kejsarinnan Avralins tillåtelse meddelades de politiska och militära ledningarna för Exys och Atska-Lu.

Samtidigt spreds fler och fler uppgifter om ljuseterrelaterade sjukdomar bland djuren och växterna på Atska-Lu. Filmer spreds av sjuka nölvoider som vandrade omkring medan växterna omkring dem vissnade på något ögonblick.

En av Atska-Lus främsta ämbetsmän gick dock ut och kallade detta för lögner, trickfilmning, missförstånd och vandringssägner.

Tid för ett trippelmonarktoppmöte avtalades, digitalt eftersom det var så brådskande.

"Faktaruta": Trippelmonarktoppmöten

Trippelmonarktoppmöten innebar i princip möten mellan tio representanter vardera för Garrutiva, Exys och Atska-Lu, som innefattade minst hälften av alla monarker från Exys samt kejsaren (eller i Avralins fall kejsarinnan) från de båda patriarkala kejsardömena.

Trippelmonarkdelegationerna brukade alltså vara lätt nedkrympta versioner av de tre planeternas politiska ledning. Mötena var inga särskilt ovanliga händelser, utan någonting som ofta ägde rum tre eller fyra gånger per Exys-år. De kunde vara antingen på någon av de tre hemplaneterna eller på någon av planeterna i Solsystem 8 eller, som nu, genom det digitala interstellära ljuseternätverket, varvid de tre delegatgrupperna umgicks via biografliknande bildskärmar.

Normalt skulle Niktor ha en nästintill självklar plats på ett trippelmonarktoppmöte. Han var ju både tronföljare av Garrutiva och kejsarinnan Avralins "vänstra hand", samt hade en militär betydelse i egenskap av att höra till Triadskeppets piloter. Han hörde visserligen inte formellt till Garrutivas världsråd, men det var endast för att världsrådet skulle ha i uppgift att hylla honom som kejsare vid Avralins död.

Nu var Niktor emellertid persona non grata för Dynastirådet på Exys, och kunde alltså inte närvara på något trippelmonarktoppmöte.

Berättelsen fortsätter:

Medan hans faster hade trippelmonarktoppmöte, hade kronprins Niktor ett annat möte...